Det ska sägas. Jag har mestadels vaga minnen från Stångebrohallen. Som sexårig Linköpingsgrabb gick jag med pappa för att se LHC möta lag som Södertälje, Troja Ljungby och Huddinge. Det var trångt, dimmigt och Mike Helber gjorde mål.
Sen kom Saab Arena, och resten är historia?
Nåja.
Säsongerna innan den förra har varit säsonger där Saab Arena inte alls varit den kokande gryta som många hoppats på. Ståplats-publiken har försökt sjunga igång den men många gånger har det krävts något alldeles extra, vi kan kalla det en kvartsfinal mot Skellefteå eller ett HV71-besök för att även sittplatspubliken ska dra igång.
Visst snackas det mer hockey i stan. Mycket mer än på länge. Det har nog inte gått någon förbi och LHC har gjort ett bra jobb med att hitta tillbaka till sin egen identitet, sitt eget kaxiga jag, och inte minst, ett lag som kan bli en lägereld (eller bonfire om ni så vill) för väldigt många Linköpingsbor.
Stångebrohallen gjorde just det. När LHC stack upp som en uppstickare i svensk hockey var det här det hände och arenans väggar har en smått mytisk status i LHC-kretsar. Inte helt olikt en slags artefakt som man kan bygga LHC-identiten på. Helt rätt att hitta det. Men.
Nästa steg?
Få Saab Arena att bli en del av det kaxiga LHC.
För att det ska lyckas?
En vaken och enögd sittplatspublik. I Linköping är den erkänt svårflörtad men Skellefteå-matcherna visade att det går att göra det. För att LHC ska bli ett topplag så är det just det som krävs.
Till sist I. Men då ingår inte ramsor som innehåller könsord. När Frölundas spelare åkte ut till utvisningsbåset under fredagskvällen hördes flera gånger ramsan: "Där kan du sitta din *****". Sånt kan stanna på den andra sidan seklet.
Till sist II. Matchen? LHC förlorade med 1–3. Försäsong. Svårt att säga något om men LHC hade fart. Lite väl slarvigt stundtals. Där har ni en ytterst slimmad matchanalys.