Rose-Marie Jonssons LHC-tatuering Àr svÄr att missa.
â Jag var 72 Ă„r dĂ„ och fick en LHC-tatuering i mors-dag-present av min dotter Marie. Först tĂ€nkte jag att det skulle vara en liten variant pĂ„ min ankel, men tatueraren sa att det skulle bli för litet för att kunna fĂ„ med alla detaljer.
IstÀllet hamnade den stora tatueringen i nacken pÄ henne. Ett beslut hon verkligen inte Ängrar idag tio Är senare.
â Jag brinner sĂ„ mycket för LHC. Jag och dottern försöker gĂ„ pĂ„ match minst tvĂ„ gĂ„nger i mĂ„naden.
Rose-Marie kommer ursprungligen frÄn Kalmar. Men bortser du frÄn hennes kalmaritiska uttal av "r" Àr det lÀttare att tro att hon Àr född och uppvuxen i StÄngebrohallen. I kapprummet hÀnger flera signerade LHC-tröjor. PÄ vÀggarna finns signerade LHC-posters frÄn 2007 och framÄt.
För det var just 2007 som Rose-Maries LHC-hjÀrta började bulta. Ordentligt.
â Vi fick Rastislav Stana som granne i det trapphuset dĂ€r vi bodde. Vi började prata och min Ă€ldsta dotter var helt begeistrad i Stana. Man kan nĂ€stan sĂ€ga att Rastislav smittade oss med LHC-febern.
"Sen flyttade Stana (Rose-Maries granne) efter ett tag men nÀr han kom tillbaka hit för nÄgon match sÄ försökte vi vinka till honom under matchen. Det mÄste han ha sett för efterÄt kom han fram till oss och sa: "There is my neighboor", berÀttar Rose-Marie Jonsson.
LĂS OCKSĂ : LHC-profilerna om tatueringarna: "Folk hajar till utomlands"
LĂS HELA HOCKEYBILAGAN HĂR!
Efter det köpte Rose-Marie och hennes dotter sÀsongskort. Ibland gick bÄde mor, dotter och dotterdotter pÄ LHC:s matcher.
â Vi gjorde det mycket mer förr. Nu har det blivit sĂ„ pass dyrt, tyvĂ€rr, sĂ„ det blir mest jag och Marie som gĂ„r pĂ„ hockey nuförtiden, sĂ€ger 82-Ă„ringen.
Om Rose-Marie Àr den lugna typen pÄ sittplatslÀktaren? Inte direkt.
â Jag skriker högt nĂ€r vi gör mĂ„l. DĂ„ lĂ„ter det "JAAAA!". Sen Ă€r det nĂ€stan hemskt hur förvandlad man blir som Ă„skĂ„dare nĂ€r man Ă€r i arenan. Man gapar och skriker mest hela tiden, ofta mot domaren och att denne ser dĂ„ligt. Det kan jag skrika ibland.
â Det Ă€r konstigt att man inte blivit utslĂ€ngd en enda gĂ„ng, skĂ€mtar Rose-Marie och ser lite finurlig ut.
Rose-Maries hund Daisy springer under fikabordet, dÀr det finns kaffe och bullar uppdukat. Utanför köket kvittrar tvÄ kanariefÄglar i sin bur. Alla djur hjÀlper till att hÄlla Rose-Maries humör uppe under de lÄnga och matchfattiga hockeysomrarna.
â De Ă€r fruktansvĂ€rt lĂ„nga de dĂ€r somrarna. Nu de senaste tvĂ„ Ă„ren har det varit hopplöst eftersom hockeysĂ€songen för LHC tagit slut redan i mars. Man mĂ„ste hĂ„lla pĂ„ sitt lag Ă€ven nĂ€r de förlorar, men klart att det varit tufft nĂ€r det inte gĂ„tt bra.
Hur gÄr det för LHC i Är?
â Det mĂ„ste bli slutspel. Jag tror pĂ„ semifinal, minst. Blir det sĂ„ hade jag varit toknervös, sĂ€ger Rose-Marie och minns tillbaka till senaste gĂ„ngen LHC var i final. NĂ€r hennes granne Rastislav Stana stod i mĂ„l.
â Det var sĂ„ deppigt efterĂ„t. Jag bara satt och tittade rakt ut pĂ„ isen dĂ„. NĂ€r jag kom hem till lĂ€genheten mötte jag Rastislav Stana i trapphuset och han var lika ledsen han. Men han mötte oss med blicken och sa "IÂŽm sorry".
Rose-Marie Jonssons lÀgenhet Àr fylld av LHC-detaljer.
Det mÀrks att hockeyn har en stor plats i Rose-Maries liv. FrÄn balkongen i hennes vardagsrum gÄr det nÀstan att se taket pÄ den byggnad som hon kanske spenderat allra mest tid i, utanför sitt hem, under de senaste Ären. Saab Arena.
â NĂ€r man bor som jag gör, lite ensam och sĂ„dĂ€r sĂ„ kan man lĂ€tt vara lite deppig. DĂ„ brukar min dotter (Marie) ringa mig och sĂ€ga att snart fĂ„r du gĂ„ pĂ„ hockey. DĂ„ vet du att det blir lĂ€ttare.
â Och det blir det. Jag blir bara sĂ„ lycklig nĂ€r jag fĂ„r gĂ„ pĂ„ match. Det ska jag göra sĂ„ lĂ€nge jag bara kan, sĂ€ger Rose-Marie Jonsson, 82 Ă„r.
Troligtvis den Àldsta kvinnan med en LHC-tatuering i nacken.