Centerstjärnan, för kvällen lagkapten i Jonas Junlands frånvaro, gjorde som alla andra i LHC-lägret efter hemska 0–7-förlusten mot Malmö.
Han suckade.
Ofta, tungt och länge.
Bejublad insats mot Leksand häromsistens, men i viktiga streckmötet med bottenkonkurrenten var det bara mörker.
Chansen fanns att ta ännu ett stort steg mot nytt kontrakt och koppla grepp i slutspelsjakten i SHL-hockeyn, men istället blev det bara än mer raffinerat och rysaraktigt i botten när både Djurgården och Timrå dessutom vann.
En mardrömskväll deluxe för LHC.
– Riktigt bra match senast, sämsta för säsongen nu. Det känns verkligen fundersamt att ett sådant här bottennapp kommer vid den här tiden av året, sa Markus Ljungh.
Är du förbannad?
– Ja, man blir jäkligt förbannad, sedan blir man frustrerad och sedan vill man...bara åka hem.
LHC drog på sig tidiga utvisningar i första perioden, släppte in två mål och när sedan Emil Sylvegård nätade med bara ett par sekunder (!) kvar av första perioden var det godnatt redan där.
– Vi var alla överens om så här kan vi inte hålla på. Det måste bli bättre. Men jag vet inte om det blev det. Det var en mycket dålig dag på jobbet. Extremt tråkigt, sa Markus Ljungh.
Ja, vad hände?
– Det blev uppförsbacke direkt. Tufft med deras tidiga mål, tufft när vi fick utvisningar emot oss och tufft när vi inte fick utvisningar med oss trots att det satt fast klubbor i ansiktet. Men det är inget att gnälla över. Vi kan bara se till vad vi gjorde och det var alldeles för dåligt.
Klas Östman, tränaren, var lika besviken han.
Han gav sig inte på några taskiga försök till bortförklaringar utan tvekade inte att såga den så kallade insatsen.
– Det känns konstigt att ett ishockeylag kan ändra skepnad på det här sättet på 48 timmar. Jag får så klart se mig själv i spegeln och fundera över vad vi har gjort under de här 48 timmarna. Efter första perioden var jag ruskigt irriterad och frustrerad. Synd att åka så långt och inte ens spela.
– Jag fattar inte att vi kom ut och var så bleka. Det var några olyckliga studsar som man kan tycka var otur, men är du så passiv så är det inte konstigt att det studsar emot. I andra och tredje perioden försökta vi göra rätt för oss, men gjorde det stundtals med huvudet under armen och blev hårt straffade även där. Det var ett magplask som hette duga, sa Östman innan han satte sig på bussen för att åka hem.
Vi gissar att 40 mil kändes som det dubbla efter krossen i Malmö.