En av de värsta fasorna för Linköpings HC och övriga SHL-klubbar är att högsta hockeyserien ska bli det som fotbollsallsvenskan redan är. En många gånger spännande och oviss liga, men lika fullt en mer eller mindre obetydlig liga bland så många så mycket större.
Med tanke på den inte är i närheten av samma globala konkurrens kommer ishockeyn aldrig hamna där. Men det som hänt under de senaste åren och framförallt nu under våren borde onekligen oroa.
Har SHL varit med om så många tunga tapp på en och samma gång tidigare?
Jag tror inte det.
Mästarna Skellefteå har pulveriserats och förlusterna från en säsong till en annan måste vara de tyngsta i hockeyhistorien. Det är ett exempel. Det finns fler som ännu tydligare visar att Sverige tappat sin plats i näringskedjan när världens hockeykarta ritats om. När Linus Klasen, Niklas Olausson och Dick Axelsson tar nästa steg gör de det inte i NHL eller KHL utan i Schweiz. När en SHL-doldis som Mario Kempe lämnar Modo får han en årslön på uppskattningsvis runt två miljoner av ryska Vityaz Podolsk.
Hur sjutton kan – och ska? – svenska klubbar kunna konkurrera med det?
Det går inte.
Pengar pratar och för att möjligen ha råd med fler toppspelare måste det till en ännu tydligare lönedifferentiering. Det mesta måste läggas på de bästa. Då krävs också att en ännu bättre fostran av egna talanger som kan ta plats längre ned i lagbygget och som är billigare i drift.
Efter en vår som denna är det lätt att konstatera att SHL är på väg att bli en farmarliga till stora och starka NHL och KHL. Det går inte att blunda för fakta: spelarflykten över Atlanten har länge varit mer eller mindre konstant, men när den ryska marknaden växt sig allt starkare får klubbarna lära sig att leva med det också. Det blir som en ständig dränering av profiler. När spelarna utvecklats färdigt på svensk mark (is) hamnar de någon annanstans i öst eller väst.
Nu svajar det i den ryska hockeyn och efter några år med ständig expansion är det svårt att exakt veta vad som kommer att hända där. Några klubbar kommer att försvinna och det är hela havet stormar på många ställen i det väldiga landet i öst.
Med allt detta sagt behöver det naturligtvis inte innebära att det blir ointressant i Saab arena och övriga arenor i vinter. Ovissheten har sin charm och är en naturlig följd när skillnaden mellan de bästa och sämsta spelarna blir allt mindre.
LHC har som väntat tappat Simon Hjalmarsson och Mattias Bäckman, men ser i skrivande stund ut att få behålla övriga tunga pjäser och ytterligare ett eller annat nytt namn ska till.
Det ger ett bra läge.
För att laget blir så mycket bättre?
Nej, för att övriga lag inte blir det.