Det blev en comeback att minnas för Nick Sörensen. Seger mot Djurgården – med Sörensen som segerskytt i straffläggningen.
– Jättekul att spela igen och ännu bättre att få vinna, sa LHC-forwarden.
Han hade någon slags kycklingliknande huvudbonad på sig.
– Haha. Vi har ett pris inom laget för matchens lirare och nu fick jag den. Jag vet inte om jag förtjänade den, men vi vann och killarna var snälla för att jag inte spelat på länge, sa han och skrattade.
3–2 i hemmamötet med Djurgården var en välkommen framgång denna skakiga LHC-höst.
Tre raka hemmamatcher i Saab arena har givit fem poäng.
Vinst mot Malmö och förlust mot Frölunda följdes upp med straffvinst mot Djurgården, ett av säsongens överraskningslag. LHC hade ledning efter två perioder, men tappade till 2–2 i den tredje och efter mållös förlängning kom avgörandet på straffar.
Där gjorde både Nick Sörensen och Derek Roy mål, medan Jonas Gustavsson räddade Djurgårdens två första försök.
Det avgjorde.
– Intränad variant? Nja, jag vill inte avslöja för mycket om jag får lägga någon igen. Men jag hade koll på vad jag skulle göra, så kan jag väl säga. Om jag får chansen igen får jag testa något annat, sa han.
Så här dags i fjol hade ovannämnde 23-åringen spelat fem matcher med Anaheim Mighty Ducks i NHL.
Den här hösten har han inte spelat alls med LHC i SHL.
Inte förrän på tisdagen.
Efter en lång och frustrerande skadeperiod var han tillbaka på isen och gavs chansen i en nykomponerad kedja med Tony Mårtensson och Fredrik Karlström.
Det såg helt okej ut.
– Det kändes som en bra match för min del att starta med. Jag fick bra hjälp av de andra och försökte spela enkelt, sa han.
Efter ett år i Anaheims organisation i Nordamerika värvades han tillbaka till Linköping för att ta en ledande roll. Men redan i första bytet i första träningsmatchen i augusti blev knäskadad och tvingades utgå. Sedan dess: ett misslyckat försök till comeback i näst sista träningsmatchen och ytterligare en dryg månads vila.
Nu var han med igen.
Till slut.
Spelsugen som bara den. Pigg och fysisk, om än av förståeliga skäl något otajmad i sina aktioner. Runt tretton minuters spel, ett eget skott på mål under ordinarie matchtid och inblandad i några vassa offensiva kombinationer.
– Klart att det varit en frustrerande höst. Absolut. Du vill spela och hjälpa laget, men får göra det bästa av situationen för att komma tillbaka så fort som möjligt. Det är så pass många bra spelare här, så det går inte att gå omkring och tycka synd om sig själv. Det blir det inte bättre av.
När var det som tyngst?
– Det var när jag testade och det inte funkade. Jag trodde att det skulle hålla, men det gjorde det inte och då kändes det riktigt jobbigt i någon vecka.
Ingen rädsla?
– Rädd ska jag inte kalla det. Men det går lite snabbare och smällare lite hårdare än vad man är van vid från träningarna.
Till en början tappade LHC alldeles för många puckar i egen zon, vilket både ledde till att tunga Djurgården skapade ett antal lägen och framförallt fick till många längre anfall. Som 0–1-målet när Mathis Olimb drällde, övriga kom fel och Linus Hultström fick öppet mål.
Det var en period att glömma för LHC och det kunde egentligen bara bli bättre.
Det blev det.
Med två mål under första halvan av andra perioden var det vänt till ledning. Ken Andre Olimb gjorde höstens första mål när han sköt direkt på brorsan Mathis passning och Andrew Gordon styrde strax senare in sitt sjätte efter skott av Anton Karlsson.
LHC hade inte mycket av offensivt spel i tredje perioden och bara två skott på mål, men inte heller Djurgården skapade särskilt mycket framåt innan Lucas Vejdemo styrde in kvitteringen med drygt tre minuter kvar.
Ännu en gång var LHC i ledning i tredje perioden, ännu en gång tappades den.
– Att åka på ett så sent mål som vi gjorde kan ta hårt, men jag tyckte att vi kom tillbaka bra. Sett till hela matchen var väl två poäng rätt okej, sa Nick Sörensen.