Några veckor har gått sedan beskedet kom att han fick lämna tränarjobbet i Linköping HC. Resultaten var för dåliga, läget var för utsatt och klubbledningen kände sig tvingad att göra en förändring.
Sedan dess har Bert Robertsson valt att säga nej när någon hört av sig för en intervju. Men nu väljer han att för Corren öppna upp för att med egna ord berätta om vad som hände och om sina känslor kring den turbulens som varit. Men en sak är han väldigt noga med.
– Jag vill inget annat än att LHC ska få fortsätta att jobba i lugn och ro. Jag vill lyfta fram lagarbetet och hur viktigt det är att hålla efter varandra, säger Bert Robertsson som avslutning när vi pratat i över en timme.
Han i snökaos i Skellefteå, jag i regnrusk i Linköping.
Vi hade kontakt också bara några timmar efter att beskedet kommit den där tisdagen alldeles i början av det nya året och då märktes det så tydligt att han av förståeliga skäl var tagen och dämpad, förbannad och besviken.
Nu?
Lika lättpratad, öppen och närvarande som vanligt. Långa och uttömmande svar.
– Hur jag mår? Tja, som om man inte är med och det känns inget bra, säger han.
Gör en konstpaus innan han på sitt typiska sätt fortsätter:
– Det där med måendet. . . det är så svårt att ge ett rakt svar. Det känns inget bra att vara utan ett lag. Absolut inte. Sen måste man ju vara förberedd på allt i den här världen. Man får lära sig att tro på sig själv och ha en jävla självkänsla. Det andra perspektivet är att jag får vara med familjen på ett helt annat sätt än tidigare. Det finns olika sätt att se på saker och ting och man får försöka att välja det positiva.
Han säger att han ägnar dagarna till att ”skotta en jäkla massa snö” och ”vardagliga sysslor som för vilken förälder som helst”.
– Det ska skjutsas, det ska stöttas med läxor. . . egentligen ta hand om hus och hem. Laga mat. Man gör vissa uppoffringar i hockeyvärlden och jag har knappt tillbringat en ”vanlig familjehelg” på 13 år. Jag har jobbat som mest när familjen varit ledig. Så jag ska ta vara på den här tiden. Jag ska göra det.
Några klubbar som ringt?
Han skrattar.
– Det vet ju du också att jag inte kan svara på.
Det kan du väl, men du behöver inte säga vilka?
– Jag lämnar det okommenterat.
Många idrottare vittnar om tystnaden och tomheten när rampljuset slocknar och telefonen slutar att ringa. Adrenalinet och pulsen finns inte kvar, det blir ett helt annat sätt att leva och mycket tid till tankar och funderingar.
Bert Robertsson säger:
– Jag ligger inte och ältar. Absolut inte. Däremot har jag reflekterat, men det gör man ju hela tiden i livet. Försöker lägga saker och ting på rätt plats. Vad man har gjort, vad man gör och vad man kan göra för framtiden?
Vad kommer du fram till?
– För att vara framgångsrik i vårt jobb måste det vara ordning och reda. Jag kom till en förening som var ute efter en förändring och det tycker jag att jag har levererat. Träna. Kör. Håll ihop gruppen. Det har varit väldigt turbulent, många saker som jag inte har kunnat påverka och vi hittade ingen gemensam plattform. Det blev dålig tajming på förändringsarbetet.
Efter åtta år, sex SM-finaler och två guld tog den profilstarke tränaren ett känslofyllt farväl av Skellefteå och kom till en klubb och till en stad som skrek, och skriker, efter framgång. Efter många år med Roger Melin, Dan Tangnes och Tommy Jonsson blev det annorlunda.
Men inte bra nog.
– Den här säsongen har man inte haft koll på vad som händer från en dag till en annan. ”Monstret” (Jonas Gustavsson) tackade för sig och sen kom coronan och ställde till det. Vem spelar för dagen? När spelar vi? Mot vilka? När tränar vi hårt? När tränar vi inte hårt? Det satte sina spår och jag lyckades inte riktigt parera det.
– Sen hade jag själv kunnat göra strategiska saker på ett helt annat sätt. Det måste jag vara ärlig och säga. Jag har gjort en del val som inte var bra vare sig för mig eller föreningen. Överhuvudtaget hade vi kunnat göra saker bättre. Så är det.
Som?
– Det är en diskussion mellan mig och LHC. Det snacket tar jag gärna med dom.
Har ni haft någon kontakt?
– Det låter jag också vara.
Det sägs att alla tränare får sparken någon gång och för Bert Robertsson var det här den första. Han hävdar att han inte blev chockad, men förvånad och besviken.
– Ja, det kom ganska oväntat. Med uppdraget som jag fått att långsiktigt göra en kulturförändring så trodde jag att det skulle slutas upp runt mig på ett annat sätt. Som säsongen innan.
– Sen förstår jag att det sätts krafter i rörelse som inte går att stå emot. Det får man acceptera. Vi låg långt ner i tabellen i en klubb som hade förväntningar att ligga högt upp i tabellen. Ur många perspektiv är det ett misslyckande. Vi hade något på gång, men hamnade i en tuff period efter jul och inför Malmömatchen blev det ett enormt tryck. Det måste folk förstå att det blev för mycket.
Är du bitter?
– Det kan jag inte vara. LHC har en identitet som är under förändring. Alla gör sitt bästa för att det ska gå bra och när jag kom in fanns det redan starka personer i föreningen som har jobbat på ett sätt över tid.
– Jag har jobbat långsiktigt för vad jag tror är bäst. Sen, när resultaten inte tickar in, blir det ett annat perspektiv. Då är det nästa match som gäller. Hockeyvärlden är som den är och jag kan inte vara bitter på någon.
Vad skulle du säga är det viktigaste för LHC just nu?
– Att skapa sin egen identitet. Det är viktigare än något annat. Att sätta ned foten. Det här är vi. Det här står vi för. Bli en förening där man håller ihop och knyts samman. Hårt. Jävligt hårt.
Det är lätt att gå på bilden av Bert Robertsson som en besvärlig jävel, men under de här åren i Linköping har han varit hur tillmötesgående som helst och jag har i något sammanhang ställt frågan om han valde eller inte fick vara sig själv fullt ut i Linköping.
Han säger inte emot.
– Reflekterar du inte över din omgivning är du på fel ställe, men jag har nog förhandlat och kompromissat lite för mycket med mig själv. Hur vi tränar, hur vi spelar och. . . ja, ganska många saker. Jag märkte tidigt att det blev mycket fokus på mig som person och det vill jag inte. Jag vill ha fokus på laget, klubben och prestationen. På spelarna på isen. Det kanske också spelade in.
– Jag ville inte ha det så och därför har jag nog förändrat mitt sätt att föra mig. Det här med personkulter är jag inte mycket för. Verkligen inte. Så lägga band på mig själv vet jag inte, men jag har fått en del kritik för att jag inte är lika på, inte lika vass i tungan och gör uttalanden som sticker ut.
Någon förändring även bakom stängda dörrar?
– Svaret är ja. Jag vill inte utveckla det, men återigen: jag hade kunnat göra vissa saker effektivare.
Det är länge sen nu, men min känsla är också att det ställde till det när Klas Östman försvann och flyttade till Schweiz.
– Jag har fått en väldigt bra bild av Klas. Både som person och hur han vill bedriva verksamheten. Han var viktig i mina samtal med LHC. Det är också en person som är omtyckt och respekterad i föreningen och jag hade behövt honom vid min sida. Jag är helt övertygad om det.
Bert Robertsson berättar att han sett alla LHC-matcher utom en efter att han fått lämna, men vill inte gå in på några långtgående spelmässiga analyser. Men han säger:
– Jag hoppas att grabbarna kan stänga ute det som inte är bra för dem och rikta blicken mot varandra. Tar man på sig LHC-tröjan ska man veta vad som gäller. Det hoppas jag att man får ordning på. Det LHC som jag har varit med i har släppt in för många mål. Punkt slut. Så är det bara.
Hejar du på LHC?
– Jag vill att dom ska vinna. Jag känner att jag fortfarande är starkt känslomässigt engagerad i grabbarna på isen. Vi har varit väldigt nära varandra och det knyter band som inte luckras upp hur som helst. Så jag håller absolut på LHC och hoppas att det ska gå bra.
– Efter matchen mot Frölunda hörde jag Andrew Gordon säga i C more att ”vi måste förlika oss med att det är så här det är” och nu går vi samman. Då kände jag att det äntligen börjar bli rätt perspektiv. Vi måste sluta att bara hålla på och förändra. Vi måste slå in på en linje och så går vi därifrån.
– Då blev jag nästan tårögd och varm inombords och kände att ”fy fan, vad skönt”. Då fyllde min så kallade sparkning kanske ändå en funktion. En positiv funktion. Då var det ju värt någonting. Hade de fortsatt att bara förlorat och förlorat. . .vad var det värt då? Då var det bara onödigt.
Spelar LHC i SHL nästa säsong?
– Ja, säger Bert Robertsson utan att tveka.