"Var ett gäng som var ute rätt ofta"

– Nu får du för fan blåsa i den där pipjäveln!

Dan Tangnes är arg. Dessutom gör det ont. Iklädd en löjlig älgdräkt har LHC-tränaren försökt att ta skydd i en grop i skogen, men snabbt blivit upptäckt och pepprad med skott av spelare och övriga ledare.

Ja, inte av Sebastian Karlsson. Utklädd till något annat från djurriket blir även han beskjuten och överväger allvarligt på att hoppa ned i vattnet någon meter bort.

Nästan på minuten 48 timmar tidigare kommer general managern Fredrik Emvall ut från receptionen från stora konferenshotellet på lilla Marholmen, någon mil utanför Norrtälje. Han har en extrasäng under armen.

– Simon (Lundmark) från juniorlaget följer med upp. Vi tyckte inte att han ska behöva sova i ledarteamets stuga. Så det får bli så här i stället, säger Emvall och tar bilen bort till uthyrningsstugorna några hundra meter bort.

Här i Roslagens famn, där det faktiskt är precis så som Evert Taube skrev i en av sina mest kända sånger, att blommorna blommar och vågorna kluckar mot strand, är det alldeles lugnt och stilla.

Fridfullt?

Som bara den.

Här ska Linköpings HC under några dagar, kvällar och nätter ladda upp, bygga lag och samla kraft inför det som komma skall. Med så många nya blir det ännu viktigare att få så mycket som möjligt att falla på plats under 48 händelserika timmar.

När LHC i våras förlorar den sjätte ­SM-kvartsfinalen mot Brynäs är Fredrik Emvall så besviken att han inte vill komma ut från omklädningsrummet för att svara på de frågor som måste ställas. Ännu en bitter slutspelssorti, ännu ett års väntan innan chansen på guld finns igen. Varför gick det som det gick? Hur många har spelat sin bästa hockey för säsongen i slutspelet? Varför har det av de tolv senaste slutspelsmatcherna bara vunnits fyra? Varför är det så att stjärnor drabbas av kollektiv formsvacka när det spetsas till?

Det tål att tänkas på, för det är inte första gången det händer.

Nu har Emvall byggt om och byggt nytt.

Ett bredare lag för att tydligare sprida ut produktionen på fler kedjor. Betydligt fler rutinerade och erfarna spelare som visserligen kommit upp i åren, men som varit med och vunnit tidigare. Jonas Gustavsson har flyttat hem från Nordamerika och inte sedan Fredrik Norrenas storhetsdagar har LHC haft en så uttalad målvaktetta.

Nu finns inget utrymme att misslyckas.

– Jag tänkte ge mig ut och springa en sväng, säger Emvall. Vi ses i hallen sen.

Det är ett stort steg mellan lilla Contigahallen i Norrtälje och en modern SHL-arena. Tar du dörren långt bak på ena kortsidan kommer du in i en lång korridor. Både där och i omklädningsrummen är det rött tegel på väggarna. I första rummet till vänster sitter Klas Östman och Ulf Söderström på en bänk och tittar på videoklipp på datorn. Materialförvaltaren, en gång hyllad publikfavorit i Linköping och svensk mästare med Färjestad, tycker att backarna måste följa med mer i anfallen.

Assisterande tränaren säger inte emot, men det vete sjutton om han säger ja heller.

Jag vet inte så noga.

Det är knappt två timmar till match och medan spelarna gör sitt – laddar, tejpar klubbor, byter om och värmer upp – gör tränarna ingenting. Jobbet blir inte mycket tråkigare än just de där timmarna före match.

– Dötid, säger Dan Tangnes samtidigt som han fyller i det så kallade coachkortet med kvällens uppställning.

Inför en match i SHL finns förstås lite mer att göra med intervjuer och annat, men i stort sett är det samma rutiner.

– Vi tar i stort sett allt, med möten och genomgångar, på förmiddagen. Skulle vi hitta på en massa andra saker bara för att det är en viktig match blir det inte bra. Det kan bli någon kort påminnelse till killarna innan de går ut. Annars får de sköta sitt och få den här tiden för sig själva, säger Klas Östman.

– Trycker du in för mycket information blir det bara rörigt. Framförallt när du har ett spel som bygger på instinkt och aggressivitet. Börjar du tänka på om du ska göra A, B eller C är intensiteten borta redan där, säger Tangnes.

Spelarna har olika sätt att ladda. Någon kliver in i egen bubbla och vill inte prata alls, andra glider runt med en kopp kaffe i handen och snackar skit med allt och alla och ytterligare någon måste bara knyta den vänstra skridskon före den högra.

– Garrett Roe fick nästan panik om inte bussen rullade in exakt klockan fem, säger Dan Tangnes, skrattar och skakar på huvudet.

– Ja, vissa kan bli helt hispiga om förberedelserna störs av något. Jag hade mer rutiner och klockslag att ta hänsyn till när jag spelade. Vid den och den tiden skulle olika saker ske. Man är som en mental dvärg liksom, säger Johan Åkerman.

Vem är den mest stirrige du spelat med?

Han funderar en stund innan han svarar.

– Det måste vara ”Bagarn” (Johan Andersson). Han var ruggigt nervös, alltså. Det tror man inte.

Jag frågar vem som är ordningsmannen i tränarstaben och förstår rätt snabbt att den personen just nu befinner sig någon annanstans i hallen. Målvaktstränaren Mikael Vernblom tilldelas den utmärkelsen, men det ska sägas att konkurrensen inte är direkt knivskarp.

– Jag är virrig, men Dan är i princip lika virrig. Struktur är nog inte vår bästa egenskap, men jag tror inte att det märks så mycket hos killarna. Sen (Tomas) Montén slutade är det på sitt sätt lugnare. Fram till näst sista omgången var han orolig över att vi skulle åka ur. Trots att vi hade 72 poäng till godo, säger Klas Östman.

– Ett av de sämsta ställena är faktiskt Linköping. Det är kallt så in i helvete och två små rum. Men oftast är det bra. Jag har aldrig varit med om att någon jävlas, förutom när vi mötte Luleå med Frölunda. Vid första matchen hade någon kastat grus i spelargången så att halva laget fick slipa om. Nästa gång hade alla avlopp i omklädningsrummet skruvats bort, så det luktade skit. Överallt. Haha.

Han plockar fram datorn och visar vad som fokuserats på under genomgången efter förmiddagsträningen. Spelet utan puck. Vikten att vara fler än motståndarna. Täcka skott.

– Vi visar nästan bara bra exempel och försöker hålla det jävligt kort. Den som passar bäst för det tar snacket.

Fredrik Karlström, nyförvärvet från AIK, sticker in huvudet genom dörren och ber om nyckeln till bussen för att hämta en stereo. Busschauffören Per Wernholm följer med. Han tar matlådan med sig.

– Du kan låta den vara kvar här. Vi äter inte upp den.

– Aldrig. Det går inte att lita på någon av er.

Han har kladdkaka och grädde med sig när han kommer tillbaka.

Två minuter, boys!

Fredrik Wallberg, backen som blev massör och med en dialekt som hämtad ur en närkingsk Hjalmar-revy, sticker in huvudet i omklädningsrummet. Klockan i korridoren utanför visar på 18.18. Det är snart dags att gå ut på isen och värma upp.

– Allt får man göra. Inte ens klockan kan de hålla ordning på, säger Wallberg när spelarna passerat.

Han skrattar.

Träningsmatchen mot allsvenska AIK slutar med seger med 4–2 och ibland behövs inga särskilt invecklade resonemang eller förklaringar. Som Tony Mårtensson uttrycker det efteråt:

– Tja, power play var bra. . . ja, det var väl det.

Det är svinkallt i hallen och Dan Tangnes funderar på att lämna båset efter tio minuter för att smita in och hämta en tröja till.

Ovannämnde Mårtensson är först av spelarna till frukosten dagen efter. Då är tränarna i stort sett redan klara och har lagt upp planerna för dagens aktiviteter. Före träningen väntar pk-möte. Eller för att uttrycka det mer förståeligt: hur spelar vi med en man mindre-möte.

– Fem mot fem vill vi spela med hög press, vara intensiva och ha mycket energi. Det är samma sak fyra mot fem. Om inte ännu mer intensivt, ännu mer press. Då måste alla vara delaktiga så att vi har kraften och energin att göra det i tre perioder i 52 matcher plus slutspel, säger Dan Tangnes.

Det är som vanligt när det pratas inför en större grupp. Alla lyssnar mer eller mindre intresserat.

Men utöver Klas Östman, som håller i genomgången genom att prata och visa videoklipp, är det tyst.

– Jag ska inte trötta ut er med för många detaljer. Ni ska inte tänka för mycket. Grunden är att vi sätter press. Så det här är i stora drag och så kommer svaren på frågorna vart efter. Till seriestart vill vi att det ska vara svart eller vitt.

– Du kan ta nästa bild, Micke.

– Vi vill att motståndarna får anpassa sig till vad vi gör. Inte tvärtom. Störa deras planer så mycket som möjligt och inte ge någon tid med pucken. Det kommer att hända att de slår ut vår press och skapar en hundraprocentig målchans. Men hellre det än att de under två minuter får ställa upp och får tio försök att skapa något. Någon som har några frågor?

Tyst.

– Sebbe? Några kommentarer? Du har gjort det här tidigare och är bäst i serien på det.

– Nej, jag håller med. Det ser bra ut.

– Vi vill inte försöka att vinna fem sekunder med att någon försöker vara smart och glänsa i vår zon, med risk för att tappa pucken. Se till att få undan den och åk och byt.

Dan Tangnes nickar instämmande.

– Är det klart hur viktigt det här är? Vi behöver friska ben på isen. Så ta varje möjlighet att byta.

Klas Östman tittar på klockan.

Halv tio.

– Hur länge behöver ni gamlingar för att skruva upp kroppen? Räcker det med tre kvart? Bra. Då kör vi så. Kvart över tio på is.

– Jag kan inte hitta min blåa tröja. Är det någon som har sett den?

Dan Tangnes ser något stressad ut.

Det är ingen som svarar, men i ögonvrån ser jag ser hur Peter Casparsson, en av materialförvaltarna, ler när han går förbi i korridoren utanför omklädningsrummet. Jag behöver inte fråga om han är en av dem som ligger bakom.

Han säger:

– Det är inte alltid bara spelarna som inte riktigt har koll på saker och ting. Det kan vara kaos i tränarrummet också. (Klas) Östman fick med sig en nyckel för att kunna låsa upp i ett av rummen här. Tror du att han visste var han hade den när han kom tillbaka?

Vem är mest slarvig av spelarna?

– Hm. Svår fråga när inte ”Salle” (Johannes Salmonsson) längre är kvar. Men visst, man kan fundera över hur vissa har det hemma.

Den mest ordentlige du spelat med?

– Måste vara Per Eklund. Han vek till och med smutstvätten.

38-årige Tangnes är en av flera i den nya, unga tränargeneration som slagit igenom och tagit plats. Heter du inte Alex Ferguson är det inte många i sportbranschen som jobbar på samma ställe i 25 år och får en guldklocka. Nu är den försvenskade norrmannen inne på fjärde säsongen i Linköping och förlängde nyligen kontraktet till att gälla till våren 2020.

Kanske blir det så att familjen följer med och flyttar upp från Ängelholm.

Kanske inte.

– Vi tycker att det fungerar bra nu också. Visst saknar jag dem och har dåligt samvete ibland. Alla hej då när jag ska åka tillbaka till Linköping och Wilma säger att ”pappa, kan du inte vara här en dag till?”. De är hjärtskärande. Men jämfört när jag jobbade tio minuter bort så tror jag att jag är mycket mer närvarande nu. Vi träffas varje vecka. Det är aldrig så att det blir ”de två och så kommer jag hem ibland”. Det hade inte funkat.

Han säger själv att han bygger sitt ledarskap på att vara prestigelös, men ändå tydlig.

– Ju längre du håller på, desto tryggare blir du i dig själv. Att du inte kan och vet allt utan måste omge dig med duktiga människor som kan göra dig bättre. Som inte bara klappar på axeln och nickar så att huvudet håller på att trilla av varje gång du öppnar käften.

När spelarna under eftermiddagen ska presentera sig själva och det pratas ­målsättningar får inte vi vara med. Men det hymlas inte om vad siktet ställs in på.

Vid regnbågens slut finns drömmen att få fira det där efterlängtade SM-guldet på Stora torget.

– Vi har byggt och satt ihop det här laget för att nå dit. Vi har tagit in spelare som vunnit och som varit med om stora saker tidigare, säger Dan Tangnes.

Mentala rådgivaren Torbjörn Lindblom har tagit bilen upp till Norrtälje för att leda diskussionerna. Han har varit med runt laget i flera år, men de senaste säsongerna mest för att stötta ledarteamet.

Nu är tanken att han ska få en större roll igen.

– Det ska bli kul att träffa spelarna och hjälpa dem med processen. Det är ungefär som när du börjar första klass. Ju tydligare mål du har, desto större möjligheter att uppnå dem. Det är som att skicka en order till hjärnan och sen säger kroppen till hjärnan: gör det. Det är lätt hänt att det blir för flummigt. Det gäller i näringslivet också.

Vill man vinna guld ska man prata om att vinna guld.

– Ja, om det nu är det man vill.

När lagen är så jämna, när spelarna är så bra tränade – då kan det mentala spelet bli avgörande.

– På samma sätt som du kan träna upp konditionen och tekniken kan du träna upp det mentala. Många på den här nivån gör det också. Mer eller mindre omedvetet. Alla är olika och har olika behov, säger Torbjörn Lindblom.

I storstadens stress en knapp timme bort slåss moderatledaren Anna Kinberg Batra förgäves för sin politiska överlevnad. På idylliska Marholmen utanför Norrtälje sätter sig Tony Mårtensson på en sten vid strandkanten och tittar ut över vattnet.

Kisar mot solen och njuter av utsikten.

Det är verkligen bedårande vackert. Bara lätta krusningar på vattenytan.

– Underbart. Synd att vi inte har någon båt och kan ge oss ut och fiska. Vi har huset nära Mälaren, men det blir inte så mycket fiskande där heller. För några år sedan var det mer. Som det betongbarn jag är tycker jag det är så fridfullt med vattnet, säger LHC-stjärnan.

Efter sex år i Ryssland och i Schweiz återvänder han till Sverige och till den klubb där han tidigare gjort succé. Mellan 2004 och 2008 samt säsongen 2009–2010 var Tony Mårtensson navet i offensiven i det som då hette Cloetta center. Familjen – med sambon Sandra och dottern Olivia – har huset kvar i Sigtuna, men har nu också flyttat in i en lägenhet i Linköping.

– Det känns som om stan har blivit sjukt mycket större överallt. Både jag och familjen trivs jättebra. Nu har dottern börjat förskolan också, det är underbar personal och allting, säger han.

37-åringen har varit med länge och upplevt mycket i sin karriär.

Spelat i NHL, KHL och NLA. Gjort en massa landskamper. Vunnit VM. Vunnit i Ryssland.

Men inget SM-guld.

Än.

– Alla vill ju vinna. Så är det ju. Alla drömmer om det, men skillnaden när du blir äldre är att du inser att du inte har så många chanser kvar. Jag har varit med och torskat två finaler med LHC. Det svider fortfarande och om man inte vunnit något guld när man slutar skulle det gnaga ännu mer. Jag tror att vi har något på gång och ett lag som ska ha med det att göra. Vi blir jobbiga att möta. Vi har bredden, men också spelare som sticker ut. Det ska vara så i Linköping. Man ska sticka ut lite. Det behövs.

– Många av dem som varit med tidigare säger att det är en annan känsla i laget. Det är svårt att beskriva, men jag har själv varit i sitsen att jag såg Linköping som en anhalt. Att jag var tvungen att göra mycket poäng för att ta mig till NHL och KHL. Jag sa också att jag ville vinna, och det ville jag, men man kanske inte gjorde precis allt för att göra det. När du vet att du ska därifrån…det räcker inte med 98 procent.

Han är sig lik.

Trevlig, vältalig och ärlig.

Det är förstås inte rimligt att tro att han ska göra lika mycket poäng som när han var som bäst, men det är ingen tvekan om att veteranen aldrig varit så vältränad som han är nu.

– Det låter kanske märkligt, men jag är mycket mer seriös. Jag tror att jag har mognat, är 37 år och har blivit pappa. Jag värdesätter tiden som jag får med hockeyn mycket mer. Jag vet att jag måste ta hand om mig själv, annars finns det andra som tar mitt jobb. Jag vill inte vara med bara för att jag gjort något bra innan.

Du gick mer på talang tidigare?

– Så var det. Absolut. Konkurrensen var inte heller alls lika hård då som den är nu. Det är bara att titta hur vältränade alla killar är. Då var det inte så. Nu är det mycket mer tester och du blir mer synad. Det har gått åt det hållet.

– Sedan var det mycket annat roligt som lockade. Man var ung och lite naiv, kanske. Jag tror att det är en fas som du måste gå igenom. Jag hade fantastiskt kul vid sidan om isen. Det har jag i och för sig nu också, fast på ett annat sätt.

Var det mycket festande?

– Det var det ju. Vi var ett gäng som var ute rätt ofta, det blev nästan varje helg. Det var mer så förut. Inte så att det tog över, men. . . huvudsaken var att det gick bra på isen.

Vad tänker du om det? Fan, att jag inte gjorde mer.

– Så tänker man ju ibland. Hade jag gjort allt rätt från början kanske jag hade varit i NHL. Men jag ångrar ingenting. Det var så det var och jag är glad över att jag lyckats anpassa mig till hur det är idag.

Vad är du mest stolt över i din karriär?

– St Petersburg är en storklubb där spelare snabbt byts ut. Jag var där i fem år. Det visar att man gjorde något bra. Det var mitt val att lämna eftersom vi skulle ha barn. Mycket möjligt att jag hade varit kvar annars.

I Linköping bildade han fruktat radarpar med Mattias Weinhandl, medan han i Ryssland gjorde fyra säsonger med norske stjärnan Patrick Thoresen.

– Det är en väldigt god vän, så vi har mycket kontakt. Jag vet att han har kontrakt i Norge i höst. Vi får se vart han ska sen. Jag försöker få honom till Linköping. Haha.

Någon kontakt med Weinhandl?

– Det är flera år sedan jag pratade med honom nu. Jag hoppas springa på ­honom på stan snart.

Han tittar bort mot bryggan där Dan Tangnes och Klas Östman, två av tränarna, fått för sig att testa hopptorn och badtemperatur.

Plask!

Plask!

– Oj, hoppas de inte slår ihjäl sig, säger Mårtensson och skrattar.

Nygamle LHC-stjärnan hymlar inte om hur mycket han längtar efter helgens premiär – och har gjort länge.

– Du ser glöden i ögonen på de yngre killarna, men jag erkänner att jag har svårt att tända till på försäsongen. Jag har inte så mycket att bevisa. Det är inte så att du kan åka omkring och skita i det, men jag tror att tränarna har förståelse. Självklart vill jag göra mål och poäng nu också, men det är inte lika viktigt för självkänslan. Jag kan bidra med annat också. Då kändes det lite som att om inte vår kedja gjorde två—tre mål. . . då vann vi inte.

Efter två säsonger i schweiziska Lugano är han inställd på en omställning till en annan typ av ishockey. Exemplen är många på välmeriterade spelare som kommit från klubbar i Europa, men haft svårt att acklimatisera sig till den verklighet som numera råder på svenska isar.

Tony Mårtensson säger att han själv måste utvecklas för att klara av det.

– Det är jättestor skillnad. Hela hockeyn har ändrats. Det går fortare och det är mycket högre press. Det gäller att anpassa sig helt klart. Om man ska beskriva det enkelt, så tycker jag att vi försöker spela transatlantisk hockey på stor rink.

– Publikmässigt vet jag inte om det är så roligt att titta på. Men jag tror också att det är så här man måste spela för att vinna. De bästa lagen i Sverige spelar så och jag tror på systemet. Så det är inga konstigheter.

När Dan Tangnes fick veta att Derek Roy verkligen kunde tänka sig att flytta till Linköping tänkte han att ”vad sjutton ska han här och göra?” Men så var det. Med nästan 800 NHL-matcher i serie och slutspel har 34-åringen visat att han hör hemma på den största scenen i hockeyvärlden. Eller har i alla fall gjort det. Allra vassast i Buffalo Sabres i slutet av 00-talet där han till och med höll ett snitt på över en poäng per match i NHL.

Totalt 524 poäng på 738 NHL-matcher säger en del, men förstås inte allt. Tittar man på statistiken och konstaterar att Brendan Morrison, som var i LHC under lockoutsäsongen 2004/05, svarade för 601 poäng på 934 matcher säger det ännu mer.

En så med NHL-mått mätt meriterad spelare har aldrig tidigare spelat i LHC-tröja.

Nu ska han ta LHC mot en framgångsrik vår.

Vägen dit innehåller, om allt går som det ska, en plats till OS i Sydkorea i vinter.

– Det är ett stort mål. Spelar jag bra här kommer folk att uppmärksamma det och då ökar det mina chanser att komma med, säger Derek Roy.

Träningen är just avklarad, skridskorna avtagna och kanadensaren sitter på en stol i den lilla hallen i Norrtälje. Det är ett väldigt stort steg till dit han en gång var i karriären. Men ingenting varar för evigt och med skador i släptåg gick det efter succén i Buffalo aldrig lika bra i de sex (!) nästföljande NHL-klubbarna.

Nu kommer han närmast från en säsong i Schweiz och en i Ryssland.

– Det var långt borta i Sibirien. Vid Uralbergen. Riktigt kallt, men trevliga människor och när jag ser tillbaka på min karriär kan jag säga att jag har levt ett år i Ryssland. Det är en upplevelse som jag för alltid har med mig.

Han funderar en stund och fortsätter sedan:

– Till en början var det tufft att inte få vara i NHL längre. Men livet går vidare och det kommer alltid nya chanser. En del kanske tycker att pressen är påfrestande, men det är en del av spelet och jag gillar den. Jag har alltid velat vara bäst i det lag jag spelar i. Så var det när jag var liten och så är det nu.

Jag påpekar att det kan vara lätt att tro att det ska bli vissa bekymmer med motivationen mot Mora i SHL-omgång 36. Derek Roy rycker på axlarna, skakar på huvudet och pekar med högerhanden mot omklädningsrummet.

– Alla därinne vill ha ett mästerskap. Du tittar på killen som sitter bredvid dig och du vill inte svika honom. Jag har varit runt ganska mycket och nu var det viktigt för mig att åtminstone kunna stanna på ett och samma ställe i ett par år.

Beslutet att flytta till Linköping blev enklare när landsmannen Andrew Gordon hörde av sig.

– Han ringde upp mig och pratade väl om klubben och staden. Det kändes som om jag kände till det mesta innan jag ens hade varit där.

Adam Ginning passerar där vi sitter.

Om Derek Roy trots allt är inne på karriärens upplopp har Ginning knappt ens lagt sig i startblocken. 17-åringen har fortfarande två år kvar i skolan, gör första säsongen som ordinarie i SHL och har framtiden liggande för sina fötter.

Det är ingen vågad gissning att talangen till sommaren kommer att väljas tidigt i NHL-draften.

– Det kommer säkert att bli lite snack, men det får man ta. Ibland känner man sig ung med de andra killarna, men alla är snälla mot mig. Jag tycker att det fungerar bra. Jag vill spela så mycket som möjligt och ta vara på chanserna som jag får, säger han.

På grund av en skada på överkroppen (som det brukar heta i hockeysammanhang) har han fått nöja sig med rehabträning när övriga varit på is. Men Johan Åkerman, assisterande tränaren, kan inte låta bli att retas.

– Aha, det var därför som du inte kom och tränade? Du har mediadag, alltså. Bra, då vet vi vad som är viktigast.

Under dagarna i Norrtälje ska gruppbanden stärkas. Träningar, matcher, genomgångar och samvaro ska svetsa samman ett till vissa delar nytt lag och jag funderar på det här med klubbkänsla? Finns den ens längre när spelare kommer och går och bara två gånger Karlsson (Sebastian och Anton) består?

Lagkänslan däremot.

Är det inte den som avgör nästan allt? Är det inte känslan som individerna i gruppen skapar tillsammans som avgör hur resultaten blir? Alla kan inte älska varandra, men alla måste acceptera och respektera varandras roller, gilla att slita tillsammans och det måste skapas en miljö där det är naturligt för individen att försöka för att gruppen ska lyckas.

Kalla det för personkemi eller vad ni vill. LHC-bekantingen Roger Melin, som i vinter står i Brynäs bås, sa en gång:

– Det har gjorts undersökningar på folk som är ute i krig. Folk som ligger i sina skyttegravar. . . jag tror inte att de tänker så jävla mycket på stjärnbaneret som de strider för. De strider för sin kompis, för sin grupp och för att överleva mot fienden.

Efter ett par dagar med sol regnar det.

Men det är också något annat som ligger i luften.

Något verkligt, men ändå ogripbart.

Stämning. Laganda. Glädje.

Vi mot världen.

På lördag börjar det med första SHL-matchen för säsongen. Mot Färjestad i Karlstad. Därnäst väntar Växjö i ­Linköping och sedan mästarlaget HV 71 i Linköping. Det är en tuff start och det får inte börja på samma sätt som i fjol.

Det är möjligt att det är en efterhandskonstruktion, men känslan är att ju längre tid som gått under lägret, desto mer skrattas det. Inte minst när det nu ska avslutas med en lekfull paint ball-tävling på en liten ö i skärgården.

Det går hett till.

Importlaget går segrande ur striden och på samlingen efteråt tar Klas ­Östman till orda.

– Jag vet inte om ni andra sett det, men det är två personer här som har gift sig i sommar. Utan att tala om det för oss andra. Då får du ta att du blir beskjuten av elaka lagkamrater. Så vi har en grej kvar. Dan och Sebastian i ett lag. Alla övriga i det andra.

Det slutar med att någon får nog och att någon annan till sist blåser i den där pipjäveln.