Spel i NHL, KHL och elitserien. I VM och i OS. En karriär som gått från Troja/Ljungby i söder, till Modo i norr. Från New York i väster, till Moskva och St Peterburg i ost.
Mattias Weinhandl, 35, har haft en karriär som många drömmer om. Men sluta på egna villkor, fick han inte. För två år sen tvingade problem med hjärnskakningar honom att kasta in handduken.
– Jag hade nog rätt många år kvar i kroppen. Det tog rätt lång tid innan man accepterade det, en tuff period. Först och främst att man fick sluta ofrivilligt, inte på egna villkor. Sen hade jag väldiga problem med den så kallade hjärntröttheten, hade dålig energi och spänningshuvudvärk. Det har avtagit mer och mer. Men jag har nog lärt mig att jag kommer få handskas med det ett bra tag till i alla fall, säger Mattias Weinhandl.
Sedan Mattias Weinhandl avslöjade i Corren, våren 2014, att det var färdigspelat har han hållt en medvetet låg profil. Dels för att återhämta sig efter problemen med huvudet – men också för att det är sådan han är. Han trivs med att flyga under radarn, som det heter.
En lysande karriär avslutades dock med lite besk smak i munnen av flera skäl.
– Idag hade jag väl tänkt lite annorlunda om hur det blev på slutet. Jag skulle tagit beslutet betydligt tidigare och haft större förståelse och inblick för skadan. Då var det inte så vanligt att spelare fick sluta på grund av hjärnskakning. Nu är det mer upplyst och det finns en större förståelse för vad det innebär. Men det har absolut varit värt det. Jag älskade att spela hockey, och har fått förverkliga många drömmar, säger han.
Nu erkänner han också att själva uppbrottet från LHC inte var det bästa, lite som en stökig skilsmässa efter år av utdelning för båda parter.
– Den tiden har jag lagt bakom mig, men det var väl inte så bra kommunikation emellanåt kan man konstatera. Sen var det vissa människor, som inte är i LHC idag... det är ju inte klubben LHC, utan enskilda människor på vissa positioner som styr en del. Det är nu i efterhand man tänkt på hur det blev. Just då mådde man rätt dåligt och fattade kanske inte de bästa besluten själv heller. Man var rätt insnöad och ville bara komma bort, nästan. Därav blev det som det blev, säger Weinhandl.
Idag har han ingen hockey i livet, följer LHC på distans och tycker det ”nya LHC” under ledning av sportchefen och tidigare lagkamraten Fredrik Emvall känns ”spännande”. Men Weinhandl själv är långt ifrån sysslolös, trots att hockeyn inte upptar hans liv så värst mycket längre.
– Jag har företag och gör en del investeringar i olika mindre bolag. ”Start-ups” bland annat. Sen har jag mina verksamheter som Stångs (restaurang). Man får lära sig väldigt mycket, träffa nya människor och det passar mig väldigt bra eftersom jag är nyfiken av mig, säger han.
Går det bra, eller måste du leva av hockeypengarna?
– Det är klart att de pengar man sparat ihop behöver man ju ha som trygghet. Men i framtiden är tanken att intäkterna från alla bolag ska generera en ok, skälig ersättning. Det är målet, men det är ett litet tag till dit, säger han.
Privat har han genomgått en av de tuffare perioderna i livet med sviterna av skadan – men också en av de roligaste, som småbarnsföräldrer till sönerna William (4,5 år) och Max (snart 2)
Från en småbarnsförälder till en annan – hur har du klarat det?
– Det är klart det varit tufft. Särskilt i början när William var liten så blev det jobbigt när det var mycket ljud och jobbiga nätter. Framförallt har min fru Sara fått ta ett stort ansvar vilket har varit guld värt för mig. Vi har även haft hjälp av våra föräldrar så vi har fått det att funka. Så är det för alla med småbarn, en tuff period men samtidigt väldigt kul, säger Weinhandl.
Som öppnar för en återkomst inom LHC, men långt ifrån rampljuset som förr.
– Jag har hållit mig undan från hallen medvetet. Man var... kanske inte isolerad, men väldigt instängd ett tag och pallade inte så mycket. Det var fokus på mig själv. Men nu är ju William fyra och ett halvt, så då kanske man blir mer involverad eftersom han har ett intresse.
Du har inget emot att dina barn spelar hockey?
– Absolut inte. Vi spelar mycket innebandy och hockey, åker lite skridskor och så. De får göra det de tycker är roligt.
Har de talang?
– Jag tror inte så mycket på talang. Det är hård träning som gäller. Men man kan se att de tycker det är kul. Sen får vi se hur kul de tycker det är och om de är beredda att lägga den tid som krävs. För det har jag också förstått nu, tiden räknas väldigt mycket, säger Mattias Weinhandl.
Det har han själv fått erfara både inom hockeyn – och i livet.