Mot Brynäs gav det tre mål, tre poäng och en stående ovation.
En Mark Hardigan-effekt?
I så fall en långsökt sådan efter bara en match.
Säg i stället Calle Söderberg och mitt hjärta slår dubbelt.
Vilken hockeyspelare. Att han gömt sig i Malmö så många år är bara att glömma. Passa på och njut så länge han är kvar i landet, nästa säsong spelar han självklart utomlands om han själv vill.
26-åringen är i sitt livs form, gör allt rätt oavsett om tröjan är blå, vit eller blågul. Ingen tillfällighet att det var han som gjorde det matchavgörande målet i går, precis som mot HV71 senast. Ett distinkt skott på pass från radarkompisen Pär Arlbrandt. Matcherna igenom är han där runt motståndarkassen och skapar chanser för sig och andra.
När han inte är i egen zon och täcker skott, vill säga.
En komplett spelare med den bästa av moraler. Likheten med Johan Franzén, både på isen och i framtoningen, talar för en ljus NHL-framtid för Malmöpågen.
I övrigt då? Finns det hopp för upphottade LHC?
Visst gör det, men än återstår mycket jobb. Med släppt handbroms, och en back med upp i varje anfall, släpper man till mycket fler vassa chanser bakåt. Chanser som mot Brynäs avvärjdes med storspel av Fredrik Norrena och många medstudsar. Välförtjänta medstudsar tack vare hårt arbete. Ska klubben fortsätta klättra i tabellen måste dock offensivlustan balanseras lite med mer organiserad defensiv.
Mark Hardigans entré lovar mycket. Trots matchovana lyser det klass om hans aktion. De dåliga beslut han tog såg ut att komma av trötthet och det är förhoppningsvis ett övergående problem.
Frågan är om Jan Hlavac och Jaroslav Hlinka är ett övergående problem. Visst, Hlavac gjorde mål för första gången på elva elitseriematcher, i power play, men i fem mot fem-spelet är tjeckerna som vilka som helst, inte ett dugg bättre än spelare som Pontus Petterström, Michael Holmqvist, Erik Lindhagen och Robin Figren.
LHC:s hopp, när man som väntat väljer att satsa vidare på tjeckerna, är att Hardigan kan få dem att växa.
Lyckas han med det, då kan LHC få ett riktigt gott 2012.
Ett av gårdagens största jubel i Cloetta center kom förstås när det bjöds slagsmål. Ishockeyn älskar sina slagsmål. Hela sporten kämpar för lägre straff och allas dröm är den renodlade slagsmålsshow som NHL har med slagskämpar som gör det proffsigare och blodigare än det Robin Persson och Mats Lavander bjöd på i går.
Anledningen är självklart de likasinnade grottmänniskorna på läktaren som jublar åt det, som efterfrågar showen, vill betala för den, och kritiker som jag ses som töntar som kan hålla sig till innebandy.
Visst är det så. Ishockey är min favoritsport, men när den inför tusentals knattar på läktarna och framför teven går över i knytnävsslagsmål – då ser jag hellre innebandy 365 dagar om året.