Med fem raka segrar var det många som tog för givet att topplaget skulle ta ytterligare en, men det blev ett brutalt uppvaknande. Örebro vann inte för att Örebro var bättre. Örebro vann för att Örebro jobbade hårdare.
Oförutsägbarheten, att en nykomling med stöd av hysteriska fans, kan slå ett lag som av många tippas gå långt i slutspelet, är det som fortfarande gör SHL så speciell.
Det är svårt att inte gilla det.
Det sägs att skillnaden mellan allsvenskan och det som numera kallas för SHL blir mindre och mindre för varje år som går. För mindre än en vecka sedan tvivlade jag starkt på att det stämde. LHC slog Leksand och det var klasskillnad modell XXL.
Nu såg det helt annorlunda ut. Kaxiga Örebro bröstade upp sig, smällde på att allt som rörde sig och det var omöjligt att inte ryckas med av passionen – på isen och på läktaren. Det var nästan som att förflytta sig till gamla tider (fast utan pommebricka) i Stångebro, när alla kom närmare isen och nästan inga stolar gapade tomma. Inte så mycket folk som i de större arenorna, men skönt tryck under hela kvällen.
LHC sattes under press och hittade ingen väg ut. En sak att förlora, men att förlora för att det för länge saknas tillräcklig energi är för dåligt. Det kan hända och kommer att hända igen under 55 omgångar, men det är ingen ursäkt. Spelet har inte fungerat i alla matcher tidigare, men då har i alla fall hittats ett sätt att komma tillbaka.
Det är sånt som ger poäng, det är sånt som ger framgång.
Underskattning och bekvämlighet gör det definitivt inte.
Daniel Grillfors bommade grovt före första baklängesmålet och före det andra skickades bland andra Linus Hultström och Joachim Nermark in i tre mot fyra – med bara sekunder kvar av andra perioden.
Hm.
Hur tänkte man där?
Sådana misstag straffas du för på den här nivån.
Eller som när Simon Hjalmarsson, när LHC just reducerat och var på väg att om möjligt ta sig in i matchen, gav igen och drog på sig en onödig utvisning.
Inte ens förstakedjan förmådde den här gången skapa särskilt mycket konstruktivt framåt. Då är det illa. Då finns det för ofta inga andra som gör det heller. Örebro matchade konsekvent Kåberg & Co mot Arlbrandt & Co och fick full utdelning på det.
Med så många formstarka, kreativa spelare med offensiva förtjänster, så få defensiva tuffingar (vilket i sig kan bli ett bekymmer när det börjar dra ihop sig) och ett ofta effektivt power play har LHC allt att vinna på domarnas nya bedömningsnivå.
Då gäller bara att inte själva dra på sig en massa utvisningar för annat.
Christian Engstrand var bra i LHC-målet.
Bara ett problem.
Örebros Tim Sandberg var lika bra.
Minst.