– Det största du kan uppleva som idrottare, säger Jenni Asserholt, 25.
Några minuter tidigare har Kim Martin Hasson, 27, och Emilia Andersson, 25, stått i samma ishall i Örebro och sagt ungefär samma sak.
– Det ska bli jättekul, men jag försöker att inte tänka så mycket på det. Inte än. Men du ser ju hur mycket alla NHL-stjärnor också ser fram emot det, säger Martin Hasson.
– Första gången jag var med var det ”wow, vilken upplevelse”. Nu har jag lite mer rutin som jag kan ha nytta av om jag kommer med, säger Andersson.
LHC-trion har tidigare skickats ut i nationens tjänst på OS-uppdrag och kommer om inget oförutsett inträffar (man kan kalla det för skador) också att få åka till ryska Sotji i februari.
– Vi ska åka dit och visa vad vi kan, säger Jenni Asserholt.
Mycket viktigt steg
Det är som vanligt när du åker till Örebro. Som vanligt hamnar du bakom ett antal långtradare och förbannar att du inte tog den andra vägen.
Trängens IP.
Hur trist och osexigt låter inte det?
Det är här som det under veckan OS-laddas med träningar och fyrnationsturnering. Några flaggor strategiskt placerade bakom ena målet visar vad som är på gång. På träläktaren finns plats för några hundra åskådare och överhuvudtaget ser det ut som vilken hyfsat nybyggd träningshall som helst. En tia för en kopp kaffe eller te i kiosken. Påtår ingår ej.
För damkronorna väntar ett mycket viktigt steg på vägen mot äventyret i den sydryska staden vid Svarta havet. Ryssland och Tyskland står för motståndet både här som där. En plats bland de två bästa (Japan är också med i gruppen) krävs för kvartsfinal.
– Vi har tappat på världsrankingen, men det känns som vi tagit stora kliv under hösten. Alla lag åker dit för att tävla om medaljerna. Vi också. Jag ser fram emot att få tyst på en massa galna ryssar på läktarna, säger Jenni Asserholt.
Hon skrattar.
Fick lämna truppen
Damkronorna spelade 2–2 mot Närkes tv-pucklag i onsdags kväll och när Corren hälsar på är det lugn ”dagen efter-träning”. Intill isen står Leif Boork och tittar. Hockeyprofilen togs i somras in som stödresurs och gillar vad han ser.
Han säger:
– Jag är förvånad själv. Jag trodde inte att det skulle vara så inspirerande. Dels finns så mycket att göra och dels vill alla så mycket. Med sin drivkraft och passion är tjejerna värda att tas på större allvar.
Just den här dagen har en annan LHC-spelare, sent inkallade Kristina Vikdahl, tillfälligt tvingats lämna truppen för att hinna med ett kundbesök på nytt jobb. Vid sidan av hårdsatsningen har Jenni Asserholt just slutfört sin utbildning till sjukgymnast. När landslagsspelarna på herrsidan tjänar miljoner på sin idrott tjänar damerna. . . nästan ingenting.
– Jag är imponerad över hur de lyckas pussla ihop det. För mig är det som att komma tillbaka till ursprunget och det genuina med idrotten, säger Leif Boork.
Hösten spolierad
Emilia Andersson – som fick tidiga hösten spolierad av en båtbensskada – värvades till Linköping när hon i våras återvände till Sverige efter fyra collegeår i USA. Det ångrar hon inte.
– Jag är så glad att jag valde det. Vi har ett bra lag, jag trivs i stan och det är nära hem (till Stockholm). Det finns ingenting att klaga på.
Kim Martin Hasson är även hon tillbaka i landslaget efter hälseneskadan dagarna före VM. Tolv år efter sitt första OS är 27-åringen nu nära sitt fjärde (!). Valentina Lizana Wallner och Sara Grahn konkurrerar om att bli förstamålvakt.
– Jättekul att vara tillbaka. Klart att OS är ett stort mål, men jag vill också vinna SM-guld med LHC. Jag tror att jag är rätt bra på att hålla fokus på det jag gör just nu, säger hon.
Positivt besked
Efter brons i Salt Lake City 2002, bejublat silver i Turin 2006 och en fjärdeplats i Vancouver 2010 har damkronornas eventuella deltagande i Sotji varit ett av höstens frågetecken.
Men i förra veckan gavs positivt besked.
– Skönt att få klartecken. Nu kanske vi slipper snacket om att vi är dåligt tränade, säger Jenni Asserholt.
25-åringen har gjort två olympiska spel tidigare – som back. Nu väntar det första som aggressiv forward. Hittills under säsongen har det på tio landskamper bara blivit två vinster. Turneringen i Örebro är den näst sista innan truppen presenteras 14 januari.
– Ingen kan säga annat än att OS är enormt stort. Men det är trots allt samma is, samma motståndare och samma saker som vi ska göra, säger hon.
Kaptenen är redo.
Om mindre än två månader börjar det.