– För svenskar är polacker byggare som kommer hit och jobbar. Jag är ett bevis på att det finns en annan bild, säger Tomasz Wisniewski medan vi sätter oss ner i ett litet fikarum med anslutning till stallet.

Doften av hö och häst är svår att undgå.

– Om man inte brukar vara i stallet tycker man nog det luktar äckligt, säger Wisniewski och ler.

Artikelbild

Framför mig dukas det upp munkar och Mantorps nya proffstränare sätter på en kopp kaffe.

– Jag började dricka kaffe när jag flyttade till Sverige. Det är ju nästan ett måste, säger han.

Det har varit en lång väg för Tomasz Wisniewski att komma dit han är i dag. När han var liten såg han hästar gå förbi utanför hans fönster, och sedan dess har intresset för djuren bara ökat med åren.

– Jag blev helt galen och skrek till mina föräldrar att jag ville till stallet på direkten. Jag började med hästhoppning och tränade ganska hårt. Alla mina val i livet har sedan dess anpassats efter hästarna. Jag valde en skola som var nära stallet bara för att jag skulle kunna gå direkt dit efter jag slutat skolan om dagarna, säger Tomasz Wisniewski med ett stort driv i blicken.

Artikelbild

Men det har varit mycket slit som har legat bakom Tomasz Wisniewski framgångar. På grund av sin passion valde han att studera på lantbruksuniversitet i Polen.

– Jag gick där för att kunna studera hästarna närmare. Men efter ett år på universitet var jag tvungen att sluta med ridningen och fokusera 100 procent på studierna. Det fanns ingen tid över eftersom det var så mycket plugg. Men när jag blev färdig bestämde jag mig för att fortsätta plugga en master med fokus på hästar igen. Jag pratade med min professor och sa att jag var intresserad av att studera hästhoppning. Men han tyckte att jag skulle göra något nytt, säger Wisniewski och fortsätter:

– På den tiden fanns det inget trav i Polen och därför gav han mig för­slaget att studera träningen av travhästar hos några av hans vänner i västra Europa. Där studerade jag allt från hästarnas genetik, deras hjärtslag och parametrarna omkring mjölksyra. Det blev en av de första studierna om travhästar i Polen. I vanliga fall har du mycket tidigare forskning och en större bakgrund att luta dig emot. Men nu fick jag ta allt från amerikanska böcker vilket var ganska svårt.

Han hamnade efter studierna i Italien hos Scudderia Gubbelini där han var hjälptränare för flera hästar.

– De var väldigt nöjda med mig och andra tränare hörde av sig och erbjöd mig jobb. Jag hamnade till slut hos Erik Bondo och jobbade med honom. Han lärde mig väldigt mycket om tävlingshästar. Jag fick jobba med väldigt bra hästar hos honom och resa över hela Europa. Efter det jobbade jag i nio år hos ett privat stall under Claudio Baldi där jag också tog min licens för att få köra hästarna. Men mitt mål var alltid att bli en egen tränare. I Italien var det dock inte lätt att bli det. Åren gick och det kändes som inget hände i mitt professionella liv. När den ekonomiska krisen kom till Italien blev även travet påverkat och många stall fick lägga ner och sälja av hästarna. Situationen gjorde att man inte kunde planera någon framtid med sporten.

Hittills är det tiden i Italien som har inspirerat Wisniewski mest.

– Jag jobbade för väldigt stora topptränare i Italien, men jag har aldrig velat kopiera någons arbete i mitt liv. I mitt stall gör jag inte exakt som någon annan gör. Jag försöker att vara smart och analysera vad som fungerar och inte. Det jag själv gillar tar jag till mitt stall. Om jag märker att det någon annan gör fungerar så tar jag såklart efter – men gör de något som inte fungerar så gör jag på mitt egna sätt. Jag har en väldigt speciell slags tränarstil.

Det fanns två länder som kom upp på travkartan för Wisniewski när han bestämde sig för att flytta från den ekonomiska krisen i Italien. Det ena var Frankrike och det andra var Sverige. Valet hamnade på Sverige och han började jobbade i Kalmar. Till slut hamnade han i Mantorp. Där var han först hjälptränare för Susanne Jansson, men efter en tid bestämde han sig för att satsa på sin egen karriär.

– Den första känslan var såklart inte den bästa. Varför skulle jag flytta till ett annat land och behöva börja om från början igen. Men nu efter tre och ett halvt år är jag glad över mitt val. Äntligen har jag fått min proffslicens, jag har mitt stall och mina hästägare. Nu kan jag göra vad jag verkligen vill i mitt liv. Det är väldigt roligt att få jobba med sin passion. Att vakna varje morgon och vara glad över att gå till jobbet.

Hur ser du på en framtid i Mantorp?

– Jag vill vara i Mantorp. Det är en väldigt bra miljö. Vi har en bra väg för att ta oss överallt i Sverige här ifrån. Min plan är att bli större här och ha fler hästar. Inte bara sju hästar utan kanske 20–30 stycken med några anställda. Jag vill inte bli en tränare med 200 hästar. Då kan man inte göra det där lilla extra för varenda häst. Det skulle samtidigt vara kul att lära ut sin kunskap till andra och kanske ge någon annan en framtid. Jag hade det inte lätt att ta mig dit jag ville så nu kanske jag kan hjälpa någon annan med att ge dem en lättare start.

Vad är det som gör dig till en bra tränare?

– Min erfarenhet gör mig till en bra tränare. Jag har erfarenheter kopplade till utbildning. Många av mina kollegor hade inte tid att studera lika länge som jag gjorde. De är såklart också bra tränare, men har inte vetenskapen bakom sig. När jag gör något med hästarna vill jag veta hur de kommer att reagera. Jag tar hästarnas träning till universitetsnivå, säger Wisniewski och är sedan tyst i några sekunder innan han fortsätter.

– Men det absolut viktigaste är att ha känslor till hästarna. Du måste veta när det är bra träning och när det räcker. Att inte träna för mycket eller för lite. Det mesta är på känsla helt enkelt. Vi kan såklart kolla hästens hjärtslag och se om den är trött eller inte – men känslor är det viktigaste. Hästarna måste verkligen älska vad de gör.

Wisniewski tycker att många svenskar inte förstår vilken stor vilja och passion som ligger bakom travet.

– Det handlar inte bara om pengar i den här sporten. Det handlar om passion. Det är cirka 30 000 personer som jobbar med trav. Det är en stor industri. Vi har omkring 60 000 registrerade hästar som inte bara har nummer utan även namn. Det är människors liv som ligger bakom det. När någon spelar på travet så går en del av pengarna till oss som jobbar med det. Till oss som har passionen.