Vad har Mjölsefall med OS att göra? Egentligen ingenting. I alla fall inte mer än att en löpare som sprang förbi gården häromdagen i värsta sommarhettan drabbades av solsting. Han fick i sin yrsel för sig att han var maratonlöpare. Och att han sprang i Aten.
Det började redan hemmavid. Klockan var tolv. Mitt på dan. Solen stod så rakt den kunde mitt på himlavalvet och tittade ner på människan som snörade på sig skorna. Herre Gud, tänkte solen, vad har han för sig? Han tänker väl aldrig springa? Inte i den här värmen?
Men det var precis vad mannen tänkte. Ska man springa så ska det kännas, resonerade han. Kan de springa i Aten så kan väl jag springa här i Kindaskogarna, sa han högt för sig själv. Till sin hustru sa han: jag sticker ut och springer ett slag. Jag är nog tillbaka om en och en halv timme, ungefär.
Du är inte klok, sa hustrun och gick åt skogen för att plocka bär.
Så sprang han. Lätta, fjädrande steg. Exakt så här sprang jag i min ungdom, tänkte han och mindes skolmästerskap där han utkämpade den ena striden efter den andra med skolans allra bästa löpare. Han mindes lumpartidens löparinsatser och hur han kom i mål på Grenadjärvallen efter tre kilometer på en lysande tid. Det var bara en orienterare från Ankarsrum som hade bättre tid.
Så lätt det går att springa när man tänker så bra, sa han och tänkte på alla gånger han varit ute och sprungit på underbara skogsstigar och fantastiska ängsvägar. På gungande myrar, och löpvänliga grusvägar.
Å andra sidan var det åtskilliga gånger han varit ute och haft ett rent helvete att ta sig springande hem. Hur han förbannat alla stenar, alla gropar, rötter, bilar, regn och blåst. Och tänk så många gånger han haft problem med vaderna. Alla krampattacker.
Genast blev stegen allt tyngre och stelare för varje meter han tänkte så. Han pustade och stånkade, han frustade och spottade. Han tröttnade. Efter 3,7 kilometer var han så trött att han funderade på att vända. Men så gör de aldrig i Aten, tänkte han och tvingade sig själv att fortsätta. Ute på landsvägen gällde det bara att sega sig uppför Högtomtabacken. Bara och bara, det var minsann inte så bara. Han kunde inte. Han orkade inte. Han fick gå. En bil tutade på honom.
Kul, kul, jag vet väl själv att jag går, ropade han.
Ovanför backen kunde han springa igen. 200 meter. Sen fick han gå igen. Han gick. Han sprang. Han sprang, han gick. Han hade keps på sig. Det gjorde att han svettades enormt på skallen. Svetten rann ner i ögonen och gjorde honom halvblind. Han tog av sig solbrillorna. Han såg hur sjöblöt han var. Det rann om honom. Men så var han insmord, också. Han hade ju smörjt in sig med något fet olja för att bli solbränd. Det luktade olja, nej, stank om honom. Han tyckte sig se ett moln av oljerök omkring sig.
Han blev duktig igen och joggade nerför Övägen. Ända ner till Mjölsefall. Innanför staketet stod en ung familj. Det där ser väldigt jobbigt ut i värmen, sa pappan och tittade in i oljeröken där han mer anade än såg en löpare.
Vi har en blå barnbassäng där borta, sa pappan med ett leende.
Tack, men det går nog bra ändå, kläckte löparen till sin stora förvåning ur sig. Han var förvånad eftersom det enda han tänkte på var just vatten, vatten. 20 meter senare tvingades han gå igen, men fick lite fart på nytt i en brant nerförsbacke. Uppför på andra sidan gick han.
Solen stekte verkligen. Oljan på hans bara axlar kokade. Hela han kokade. Både ut- och invärtes. Vid gamla skolan i Mjölsefall hejade han på några människor i en trädgård. De har nog rast, yrade han och sa hoppa hage. Sen såg han en griffeltavla och Gamla Linköping och sen mindes han inte mer. Ja, inte mer än att han yrslade sig förbi Dalsro och att han tyckte sig se skymten av ett stort djur vid skylten om varggrop.
En och en halv mil gicksprang han. På två timmar. Tiden var OS-rekord i maraton. Världsrekord. Fast i OS är ju maraton 42 kilometer. Mjölsefallsmaran var bara 16 kilometer.
Så jag kom hem.
Men det lär bli jobbigt i värmen i Aten.
Sport- Cnorren