Det var om jag fattade saken rätt en fantastisk dag och kväll i Rio. Men det blev ett jäkla slut. Till slut. Det gjorde ont att se svenska tårar när bara brustna illusioner fanns kvar. Det gör ont när drömmar dör. På ett oturligt självmål, för att om möjligt göra det ännu värre.
Känn besvikelse, självklart, men känn ännu mer stolthet.
För mer än något annat har Sverige vunnit ett silver.
Inte förlorat ett guld.
Det är viktigt att komma ihåg det.
Pia Sundhages svenska landslag har inte någon gång tidigare gjort mer än vad man kan begära, men under en avslutande OS-vecka gjordes det. Med råge. Spelmässigt vassaste insatsen prickades dessutom in i finalen, men det var förstås inte mycket till tröst. Om ens någon.
Det kändes verkligen som den riktigt stora chansen att ta det där guldet. USA och Brasilien hade redan besegrats och Tyskland var inte lika starkt som det Tyskland som vi så många gånger svurit över.
Lik förbaskat blev det schade.
Noch ein mal.
Igen.
Ännu en gång missades att sparka bort spöket, men som vanligt hade Tyskland vad som behövdes.
Silvia Neid skickade ut sitt lag för att spela brett för att på sätt sticka hål på den svenska försvarsmuren och ingen kan säga annat än att bästa laget vann. Bara Dzsenifer Marozsans läckra ledningsmål osade kvalitet lång väg.
Samtidigt gjorde Sverige – med Caroline Seger som motor – mycket som var bra och hittade till skillnad från kvarts- och semifinal inte minst också en offensiv värd namnet. Bygg på det här laget, satsa på den nya generationen och hitta någon som verkligen kan utveckla det vidare. Jag tror fortfarande inte att Pia Sundhage är rätt namn för det, men det kan vi strunta i en natt som denna Organisationen och attityden har vi. Men inte tekniken och passningsspelet.
Än.
Sverige har gjort fyra mål i detta OS. Tyskland har gjort tretton.
Jag antar att det säger rätt mycket det också.
Tyska mittbacksduon Krahn och Bartusiak är mycket, men definitivt inte snabb. Men jag kan omöjligen förstå varför det startades med Sofia Jakobsson i stället för Stina Blackstenius som anfallsspets. Det spelar ju ingen roll att du kan springa om du springer fel och offside stup i kvarten.
Nu kom LFC-tjejen till slut in, gjorde mål och visade att hon naturligtvis borde ha varit med från början.
Och en fråga till:
Varför i hela världen byttes Kosovare Asllani ut i mitten av andra halvlek?
Det blev OS-final och nu tror många att det per automatik ska bli mycket större intresse också för allsvenskan här hemma. Sorry, men det tror inte jag. Succén i all ära, men känslan är att fotbollsdamerna den här gången inte riktigt virvlat in i de blågula vardagsrummen som lika stora, färgglada höstlöv som vid exempelvis VM-silvret 2003.
Totalt för fotbollen har det inte varit något OS att minnas för de spelmässiga influenserna, mer än möjligen en större taktisk medvetenhet. Japan kom in som en virvelvind för några år sedan, men efter det är känslan att inte alls lika mycket har hänt.
Inte för att på något sätt alls förringa den svenska insatsen, men ändå.
Bara en sak till: Jessica Samuelsson har verkligen gjort ett strålande OS.