Efter några år i det allsvenska finrummet är Åtvidabergs FF på väg tillbaka ut genom den dörr där det står superettan skrivet med tydliga bokstäver. Jag hör hur många suckar och jag tänker: gör inte det. Gläds åt att lilla ÅFF tre säsonger i rad svarat för sanslösa bedriften att ha kommit åtta i allsvenskan. Se varje år i högsta serien som bonusår. Se till att fallet när det kommer, för det kommer, inte blir lika tungt som för exempelvis Mjällby under 2015.
Det har på mer än ett sätt varit ett turbulent skitår för klassikern. När behovet finns att stärka en organisation som redan går på knäna har styrelsen känt sig tvingad att varsla personal och möta framtiden med ännu större ovisshet. Den ekonomiska verkligheten sätter ramarna – man kan tycka vad man vill om det, men så är det – och kan ÅFF etablera sig som ett starkt lag i superettan som med ojämna mellanrum tar steget upp är det bra jobbat.
Till att börja med måste det hittas tillbaka till den förlorade identiteten med att hitta spelare i närområdet och fostra egenproducerande talanger. Den senaste som kom fram heter Anton Tinnerholm och spelade i lördags för – Malmö.
Det säger rätt mycket.
Taget ur sitt sammanhang kan det låta som tuff kritik när jag skriver att ÅFF inte längre hör hemma i allsvenskan. I själva verket är det tvärtom. Med tanke på ekonomi och organisation borde det inte gå. Att det går är en bedrift i sig och ger näring för den vackra och blågula idrottsdrömmen.
ÅFF kommer att fortsätta att resa sig, skaka av dammet och ta sig tillbaka. Men inte vara där varje år under en lång tid. Det gick inte ens i en annan era när elitfotbollen var mer rosenrött romantisk. Nu är det pengar som talar i en alltmer kommersialiserad och ekonomiskt kallhamrad idrottsvärld där Malmö, Göteborg, AIK & Co omsätter miljoner som småklubbar bara kan drömma om.
Det var annars en insats i lördags som gav hopp och en boost för sargat självförtroende. Men elitfotboll handlar om att vinna och ÅFF gjorde det inte den här gången heller. ”Man får inte mer än det man förtjänar”, sa Åge Hareide, MFF-tränaren, och det har han naturligtvis rätt i. Hemmalaget satte defensiven, var vasst i sitt omställningsspel och utöver några mardrömsminuters gästfrihet i försvaret går det inte att kräva mer. Däremot: att tappa två måls ledning på det sättet duger inte. I synnerhet inte som tabelljumbo.
Det kunde ha tagit knäcken på vem som helst, men att ÅFF fick stopp på blödningen och kom tillbaka visade karaktär och mental styrka. Malmö såg mer ut som frustrerad främlingslegion med tankarna på annat än regerande mästarlag och var inte ett dugg bättre än att ÅFF kunde ha vunnit. Eller till och med borde ha gjort det.