Det är lätt att säga och skriva att allt är odugligt, att tränaren är sämst av alla och att han redan borde ha fått sparken.
Jag köper inte det.
Vore det så enkelt och är det så att Roar Hansen inte själv längre orkar hitta tillräcklig energi för jobbet – då ska han bort. Självklart. Men om det nu ska bytas tränare måste också två frågor ställas. Vem som gör det bättre kan tas in i stället? Och har klubben ens råd?
Jag tror fortfarande att det stora problemet är det som finns (och inte finns) på planen. Vem leder laget när det som nu blåser emot? Vem ryter i när det blir för dåligt? Nu hade jag fönstret öppet i presshytten och efter motgångarna var det banne mig lika tyst som under den värdiga hyllningen av bortgångne ÅFF-ikonen Sten-Åke "Söla" Andersson före avspark.
Inte så konstigt att du då får en känsla av uppgivenhet.
Pratar du med spelare om Roar Hansen får du positiva omdömen av i stort sett varenda en. Det kan möjligen vara ett bekymmer. Alla tycker om alla på Kopparvallen och det kan vara en svaghet om det blir för mycket av myspys och för lite av tuffa krav. Där behövs en skärpning.
Mer än något annat är det nu upp till spelarna att prestera, ta ansvar och inte springa omkring med en känsla av övermod och hybris. Det finns en anledning till att ÅFF ligger där ÅFF ligger. Den som påstår något annat blundar för den brutala sanningen.
Det ska erkännas att inte jag heller trodde att det skulle se ut så här. Men från och med nu handlar det om att ha minst fyra lag bakom sig, undvika risk för nedflyttning – och spela efter det. Det är ett misslyckande och inget att vara nöjd med. Men utgå från det, ändra fokus och mental inställning.
Nu.