Det måste vara fem år sedan nu som jag satt på en upptaktsträff inför seriestart och pratade med Roger Melin. Om hårdare bedömningar som skulle ge högre fart, roligare hockey och fler mål.
Men dåvarande LHC-tränaren var också orolig över att det skulle ge något annat.
Fler hjärnskakningar.
Han sa:
– Klart att vi vill ha bort spelförstörande moment, men effekten blir att alla åker i 180 ända tills det tar stopp. Det gör att det blir fler smällar som tar illa och får allvarliga konsekvenser.
Nu finns det siffror på att antalet hjärnskakningar faktiskt har minskat och det är så klart jättebra. Jag vet att SHL jobbar mycket hårt med den här typen av frågor, att alla spelare kontrolleras inför varje säsong och jag tycker också att vi ser mer av respekt och mindre av vårdslösa tacklingar mot hjälplösa spelare (även om Örebro nu hade två spelare avstängda av just den anledningen).
Det är kanon.
Men.
Bara under den här hösten har LHC drabbats av fyra huvudskador. Det är fyra för mycket. Först Almen Bibic, sedan Jonas Gustavsson, sedan Bibic igen och senast Johan Södergran. Och i damlaget har Lauren Spring tvingats avbryta säsongen och åkt hem till USA.
Ingen kan säga annat än att hjärnskakningarna är ett orosmoln för hela sporten. Medvetet eller omedvetet våld mot huvudet är ishockeyns gissel och det famlas mest i mörker om vad som ska göras.
Det går fortare och fortare och det är fullständigt omöjligt att skydda sig mot allt, men vi kan alla vara överens om att det för ofta slutar med otäcka smällar. Jag skulle säga att hjärnskakningarna är ett av de största hoten mot hockeyn. Hur många karriärer har inte till och med ödelagts på grund av det här?
Ovannämnde Bibic har råkat illa ut två gånger om – efter helt regelrätta tacklingar. Inget fult, inget brutalt. Det säger rätt mycket om problematiken. Det ska smälla i en hockeyrink och tacklingar är en del av spelet.
Men det går så fort. Hela tiden. Alla är så bra tränade och åker så mycket skridskor. Hela tiden. Påfallande ofta en slags höghastighetshockey nästan utan begränsningar.
Så vad ska man göra?
Ännu tyngre straff för fula pååkningar? Visst. Be spelarna att åka långsammare? Knappast. Fler hakningar igen? Nej. Återinföra red line offside? Kanske. Bättre utvecklade skydd som inte kan användas som tillhygge? Gärna det.
Jag önskar att jag hade bättre svar än så på alla frågor.
Sakta men säkert närmar sig SHL-hockeyn halvvägs. Det viktigaste för LHC? Att komma tillbaka till början.Tillbaka till stabiliteten, noggrannheten och defensiven. Det var en skräpmatch i lördags där LHC ville vinna till 95 procent och Örebro ville vinna till 100.
Så kändes det.
I stället för att spela enkelt och från start sätta ett decimerat bottenlag under press var det slarvigt, otajmat och förlorade kamper. Några delar ödmjukhet verkade ha försvunnit någonstans längs E4-an på väg från Jönköping senast och en "det löser sig-känsla" är ingen bra känsla att ha med sig. Passningsspelet, eller snarare bristen på det samma, ska vi inte ens tala om.
LHC är bättre än Örebro, men Örebro var bättre än LHC.