Säsongens sista grundseriematch närmar sig för LHC mot ett HV71 som är klara för kvalspel mot Brynäs. Visst hajar man till när samma lag som gjorde upp om SM-guldet 2017 nu ska göra upp om vilket lag som ska få hålla sig kvar i Sveriges högstaliga.
När jag tittar över HV71-truppen blir jag inte heller förvånad över att jag tippade laget så pass högt som sexa inför säsongen. Kvalitén finns där och framför allt är det ekonomin som föreningen har i ryggen som allt som oftast gör att man har dem högt upp i sin tippning. Om det går tungt kan laget värva in spetsen eller bredden som saknas.
Men.
Med facit i hand är det en viktig faktor som saknats för att kunna lyfta i det läget som både HV71 och LHC hamnat i den här säsongen. Och den faktorn är att det finns betydligt fler spelare i LHC:s trupp som har ett hjärta för klubben, staden och laget de spelar för.
När det går bra för ett lag har ett klubbhjärta mindre betydelse. Då brukar det mesta flyta på och gruppdynamiken man bygger upp för att ta sig uppåt är ofta det man kan luta sig mot oavsett vad spelarna har för relation till klubben sedan tidigare. Men i tuffa tider måste energin komma någon annan stans i från. Du måste hitta den där extra glöden för att täcka det där tunga skottet eller åka det där extra skäret som kan vara skillnaden mellan vinst eller förlust. Har du då en kärlek till klubben du spelar för kan det kvitta om du hatar varenda spelare i laget – du spelar för märket på bröstet istället.
På det sätter har LHC hittat rätt. De har kaptenen Jonas Junland som täckt mest skott i hela ligan. De har Mattias Bäckman som storspelat efter han kommit tillbaka från sin långa skadeperiod. De har Elliot Ekmark som tagit klivet upp från juniorledet och kämpat och slitit för sin moderklubb utefter de förutsättningarna han har. De har Henrik Törnqvist med Motala som moderklubb men som bott i Linköping och spelat för LHC i större delen av sitt vuxna liv. Sen finns amerikanerna Broc Little och Andrew Gordon som förknippas så starkt med Linköpingsklubben och i princip skulle göra vad som helst för att hålla laget kvar i SHL – trots att de själva varken är från Sverige eller Linköping. Addera lite Anton Karlsson i den grytan. En Anton Karlsson som bytte klubb under brinnande bottenstrid för att hellre kämpa om LHC:s överlevnad än HV:s.
Flera av de resterande spelarna har också varit väldigt viktiga och tongivande i denna bottenkamp. Men jag tror också att mycket av glöden vi sett mot slutet av säsongen bygger på att ha en kärlek till klubben i grunden. Annars lyckas man inte, mot alla odds och all statistik, vända en så negativ trend.
Såklart trodde inte HV71 att de skulle hamna i den här situationen inför säsongen. Men visst är det lätt att vara efterklok och se att spelare som Martin Thörnberg och Oscar Sundh hade varit otroligt viktiga att ha kvar i läget de nu hamnat i. Det är två spelare som blev kända för kärleken de hade till sitt lag – och det är just den kärleken som kanske försvann i takt med att de fick lämna. Såklart finns tongivande spelare som kaptenen Simon Önerud och Daniel Bertov som är HV-produkter samt Christoffer Törngren och Filip Sandberg som tagit sina kliv upp via juniorleden. Men min känsla är att många av spelarna i Jönköping redan har givit upp, packat resväskan och kollat över vilka andra SHL-lag som skulle kunna vara intresserade av deras underskrift till nästa säsong. För deras del är det skitsamma om HV71 spelar i allsvenskan eller SHL. Deras karriärer rullar vidare ändå.
Och där har vi skillnaden mellan att vara i ingenmansland, hamna på kvalplats och att kanske till och med åka ur ligan.