När spelarna fortfarande har förtroende för tränarstaben och man ser att arbetet ändå går i rätt riktning förstår jag inte varför man ger upp.
ÅFF hade börjat hitta tillbaka till någon slags trygghet och med Henrik "Fimpen" Gustavsson i målet kändes det som att laget var på rätt väg.
Den här trenden med att tränare lämnar eller blir sparkade så fort det går emot kan ha gått ett steg för långt i det här fallet. När Daniel Hallingström och Pontus Hydén lämnade sina uppdrag blev jag chockad och började tänka på vad jag själv hade känt som spelare i samma läge. Jag kom fram till att jag förmodligen hade känt ett svek. Det blir en ännu större känsla av hopplöshet när man som spelare själv inte ser problemet i tränarna och lägger över ansvaret på sig själv när de slutar. Ett redan sargat självförtroende sjunker då mer istället för att man ser det positiva i förändringen. För en förändring i ett skede likt detta behöver inte alltid vara positivt. Nu vet jag inte hur snacket har gått i omklädningsrummet – men det är min spontana känsla.
När den nye tränaren sedan blev presenterad och jag tog mitt första snack med honom i telefonen fick jag ändå en bra känsla. Likt "Fimpen-effekten" vid de tidigare matcherna kanske det nu skulle kunna bli en "Juhlin-effekt".
Men istället hände just det som jag var rädd för: spelarna såg snarare omotiverade ut och hängde med huvudena redan från start mot Oddevold.
Nu har inte Håkan Juhlin fått arbeta med gruppen än. Det har gått för kort tid för att dra någon slutsats. Men min känsla är att det här laget är så djupt ner i botten mentalt att det kommer vara svårt att vända på det här. Talang och känsla finns – men självförtroendet är helt bortblåst. Det är nog snarare en mental coach som behövs för leda grabbarna i rätt riktning.