Jag har aldrig riktigt förstått det där snacket om värdiga mästare. Har du vunnit de avgörande matcherna. . . klart som fasen att du är värdig mästare då. Hur kan det inte vara så?
Men ibland blir det än mer tydligt.
Som nu.
Detta Tre Kronor vann alltså samtliga tio VM-matcher i Danmark och tar du med hur det såg ut i fjol – då det som bekant också blev guld – är det sjutton raka vinster. Fy sjutton, så bra. Så värdiga mästare, någon?
Tänkte väl det.
Jösses, vilken rysare det blev i Köpenhamn, men till slut var det precis som i fjol blågul spetskompetens som avgjorde. Då var det Henrik Lundqvist, Nicklas Bäckström och Oliver Ekman-Larsson som såg till att det blev fest i Kungsträdgården. Nu var det Anders Nilsson, Filip Forsberg och samme Ekman-Larsson som var festfixare.
Bästa spelarna såg till att bästa laget vann.
Till slut.
Det var en kul och underhållande final. Högt tempo, intensivt spel och fartfylld hockey. Två lag med självförtroende, offervilja och spelglädje, men utan att för den skull tappa kontroll och bjuda på en massa bakåt.
Sverige gjorde mycket som var bra, men det blev för mycket av snurr och för lite av attacker in på mål. Schweiz jobbade hårt, försvarade sig skickligt och har i slutspelet slagit Finland och Kanada och var nu en frilägesparad av Anders Nilsson från att skrälla en gång till. Respekt för det. Stor respekt för det.
Rikard Grönborg, blågule förbundskaptenen, ska förstås hyllas. För att likt Conny Evensson ha legat bakom dubbla VM-guldt, absolut, men framförallt för hur han hanterat kontakterna och lyckats sälja in VM och Tre Kronor på andra sidan Atlanten. Sverige tog tidigare mest guld i antal ”nej tack”, men nu tar de som spelat färdigt i NHL med sig familj och bakåtvänd keps och tar första bästa flyg till Europa.
För att de vill spela.
För att de vill vinna.
Är det någonting som avgjort detta VM så är det just det.
Värdet på Tre Kronor har ökat rejält, nu betyder det något igen, och för det ska Grönborg med medhjälpare ha en extra guldstjärna. Där Pär Mårts ofta misslyckades har de lyckats nästan fullt ut. Efter en föga upphetsande OS-turnering var det mer än behövligt.
Jag tycker fortfarande att vi har en tendens att övervärdera allt som kommer från Nordamerika, men de senaste årens VM-resultat är svåra att förklara bort. På samma sätt som Janne Andersson nobbar allsvenska lirare när han delar ut biljetter till Ryssland har Grönborg gått all in på NHL och med dubbla guld har han naturligtvis gjort helt rätt.
Sverige har inte världens bästa ishockeyspelare, men Sverige har världens bästa ishockeyspelare som spelat färdigt i världens bästa liga och som vill spela VM.
Ungefär så.
Den nya generationen av stjärnor kom till Köpenhamn med vinstgaranti. Det är så det har känts. Anders Nilssonvar fram till finalen turneringens bästa målvakt, inget lag är ens i närheten av samma styrka på backsidan där jag personligen blivit ruskigt förtjust i två gånger Larsson, Adam och Oliver Ekman, och framåt har inte minst Mika Zibanejad, Rickard Rakell & Co varit bättre än vad åtminstone jag trodde att de skulle vara.
En sak till:
Det finns förstås många som konkurrerar om bäste svensk i VM, men sjutton vet om inte Erik Granqvist i TV 3-studion ligger bra till för den utmärkelsen. Mer engagerad och engagernde tyckare har vi inte sett sen. . . nej, fel av mig. Har vi inte sett. Punkt.