Såg du Åtvidabergs FF:s träning i fredags hörde du hur tränarduon Hansen och Thomsson tjatade om snabba beslut, löpningar i djupled och att skjuta lågt på Geflemålvakten Emil Hedvall. Såg du matchen i lördags såg du att det inte ens tog två minuter för Simon Skrabb att göra just det.
Det räckte till ledning, men det räckte inte mer än till oavgjort.
Den här gången heller.
Mycket var bättre, mycket var rent av bland det bästa som ÅFF gjort på länge, men läget förvärrades ytterligare för klassikern. I stort sett avsågat efter halva serien och utan pengar att förstärka. Man kan tycka att det är en tillfällighet att Dioh Williams hittar en övergiven yta i straffområdet (hur många mål har släppts in just därifrån?) för att göra 1–1.
Naturligtvis är det inte det.
Det kan göra ont att erkänna, det är ord som svider – men just nu räcker inte ÅFF till.
Det var så länge sedan det blev seger att det nästan glömts hur bort det känns. Du vill vinna så mycket att du inte vågar tillräckligt för att göra det. Det är inget konstigt. Det är enkel idrottspsykologi.
Det snackades före den allsvenska nystarten om att matcherna mot Halmstad och Gefle absolut inte fick förloras. Problemet är att minst någon av dem hade behövt vinnas också. Inte minst nu när flera av bottenkonkurrenterna tog poäng mot tuffare motstånd. För att ta sig upp på säker mark måste nu sju–åtta av de återstående matcherna vinnas. . . och det är inte säkert att ens det räcker.
Tufft läge, sa Bill.
Tufft var ordet, sa Bull.
24 timmar senare sitter jag på Linköping arena och ser hur LFC på ett imponerande sätt tar sig till ännu en cupfinal. Vi är inte många som är där och spelet är värt betydligt fler. Svensk damfotboll hade så väl behövt en framgång i VM, men nu blev det tvärtom och nu gäller att inse att vi inte längre är lika bra som vi en gång varit – för att hitta nya vägar som tar oss tillbaka till där vi var.
Men det är klart, det finns fortfarande de som hävdar att allsvenskan är världens bästa liga och det finns förbundsfolk som efter ett misslyckat VM hälsar välkommen hem med klämkäcka ”vi kommer alltid igen”.
Inget ifrågasättande. Ingen kritik.
Då kanske vi rent av har det läge som vi förtjänar.
Det är smått ofattbart att det nu pratas om att Pia Sundhage ska fortsätta över 2016 – och sedan lämna med ett halvår kvar till nästa mästerskap. Mest för att förbundskaptenen själv vill ha det så och har Sundhage sagt så blir det så. Har du en av dina bästa kompisar som chef tas sällan några obekväma beslut.
Pia Sundhage bör lämna, men också högre upp i hierarkin behövs friska vindar och ny kraft. Marika Domanski-Lyfors var kapten när Sverige 2003 flög över Atlanten och kom hem med VM-silver.
Nu är hon landslagschef sedan länge.
Det är dags för en förändring.
Där också.