Man kan alltid fundera över stor skillnad det är mellan 1–1 och 2–0 i matcher. Tja, ungefär lika stor som mellan ”Nakna pistolen” och ”Det sjunde inseglet”. Rätt stor, med andra ord. För att inte säga enorm. Man kan säga mycket om Leslie Nielsen och Max von Sydow, men särskilt lika är de inte.
Skrev redan före nedsläpp i Växjö att lördagsresultatet skulle bli en vägvisare för hur hela den här kvartsfinalrysaren ska utvecklas och nu har jag svårt att se att det kan sluta på annat sätt än med seger för LHC. Att Växjö ska ta fyra av fem matcher om LHC fortsätter på samma sätt. . .nej, jag har svårt att se det.
Fegas inte ur finns alla chanser att fixa matchboll redan i Linköping på måndag. Mästarlaget är skakat, på väg mot repen och har all press hängandes över sig. Då gäller att inte bjuda på extra energi och en biljett tillbaka in i serien.
En sak vet jag, LHC-ledningen med Dan Tangnes i spetsen har byggt ett lag med stark karaktär. Ett lag som är byggt för slutspel och ett lag som inte tycks sänkas av någonting. Personifierat av Daniel Rahimi, som för att prata modernt språk verkligen ägde i Växjö. Han var fett bra. Snälla pojkar vinner sällan något och då måste det vara en befrielse att ha starke och elake backtuffingen i ditt eget lag.
Bästa tiden att lyckas kan vara nu. Andra chansen finns bara i melodifestivalen och i kvalet till SHL. Det är ingen (förutom möjligen Fredrik Emvall) som vet vad som händer med laget till nästa säsong, men redan klart är att flera tunga namn lämnar.
En viktig skillnad är att de utländska stjärnorna inte bara gör mål utan också sliter maximalt i varje byte. Ta Andrew Gordon. Inga poäng i match två, men hur mycket nytta gjorde han inte med tunga tacklingar och fysiskt spel? För bästa möjliga resultat måste alla olika roller i ensemblen tillsättas. Från målskyttar till grovjobbare. Alla varken kan eller ska göra allt.
Niklas Persson gjorde åtta mål på 50 matcher.
Nu gjorde kaptenen två på nio minuter.
Så kan det gå när slutspelspulsen är på.
Och är det något jag gillar med det här laget så är det att det visas mer känslor. Fler som tar plats. Visar glädje. Visar känslor. Fortsätt så. Agera tillsammans med publiken när tillfälle ges. Elda på. Fira mål. Flörtande, tunga tacklingar och spontana lyckorus är lättsåld underhållning. Tillsammans är ni starka.
När slutspelshockey är som bäst är det svårslaget som underhållning i svensk idrott. Kommer inte åtminstone 7 500 åskådare till Saab arena på måndag vore det märkligt. LHC är uppenbarligen redo. Är ni det, Linköping?