När först fotbollen beslutat sig för att inte räkna några tabeller förrän spelarna fyllt 13 år och sedan ishockeyn funderat på att följa efter liv blev det förstås ett herrans liv. Som väntat. Den första tiden efter kontroversiella beslut tillhör reptilhjärnorna. Som vanligt.
Jag ska erkänna att även jag var skeptisk, men ju mer jag tänker efter före känns det rätt. Det är inte så att matcherna försvinner, domaren ska inte strunta i att räkna mål och det blir inte förbjudet att försöka vinna de matcher du spelar. Ärligt talat är det nog mest de vuxna som bryr sig. Barn minns de resultat och mål de vill minnas, föräldrar minns mer.
Barn som elitsatsar tidigt blir inte bättre på sin idrott. Hård drillning i unga år ger inte elitspelare. Barn som satsar på bara fotboll i stället för att också spela bordtennis och innebandy och vara med i scouterna blir inte stjärnor för det. Vi får fram bättre spelare om vi väntar med poäng och utslagning.
Det är inte jag som säger det.
Det är forskarna.
Så klart att det finns superdubertalanger, men att använda det som allmänt framgångsrecept blir bara larvigt. Minskar bredden försämras också spetsen. Barn ska idrotta – och tävla om de så vill – på barns villkor. Ha roligt. Hela tiden. Om inte varje gång så i alla fall så ofta det bara är möjligt. Det är viktigt att komma ihåg det.
Att ta ner värdet av matchresultat i ung ålder kan inte vara fel, även om det stora felet ligger hos hetsiga föräldrar och dåliga ledare. Det är inte fult att tävla, absolut inte, men är det nödvändigt att göra det på samma sätt som vi gjort sedan Hedenhös? Östergötlands fotbollförbund har haft den nya inriktningen ett tag nu och jag hör inte många som klagar. Om ens någon.
Någon skrev att ”för att bli elitspelare så måste du också kunna hantera pressen som tioåring”. Skitsnack. Ingen borde däremot kunna blunda för att det faktiskt finns ett problem med för mycket tävlingshets i unga år. Det borde vara en självklarhet att inte toppa ett P11-lag för att till varje pris vinna en match eller en turnering. Det är tyvärr inte det.
Vi kan alltid fundera över varför och vilka som är skyldiga – det är nästan alltid vuxna som sätter gränser och skapar värdegrunder – men att använda det som argument för att inte försöka hitta en lösning på de problem som faktiskt finns är lika korkat som att göra som strutsen och stoppa huvudet i sanden.
Du får inte mindre tävlingsinstinkt av att inte vinna någon serie innan du är 13. Vinnarmentalitet skapas inte av om du kommer etta, trea eller sexa i en serietabell när du är tio år. Och att alla som är med på en cup får spela lika många matcher…finns det verkligen någon som på allvar kan tycka att det är fel?