Minns det fortfarande tydligt. Vi satt på någon lummig, slottsliknande herrgård, det var dam-EM i fotboll i England för snart tolv år sedan och i LFC-dress hade både Josefine Öqvist och Caroline Seger slagit igenom stort den våren.
– Vi komplicerar varandra så bra, sa Öqvist.
Det blev fel, men vi förstod alla vad hon menade.
Men det är ungefär så som det har känts med LHC-bröderna Olimb, Mathis och Ken Andre, under hösten.
De har komplicerat varandra.
Inte kompletterat.
Nu var de placerade i varsin kedja och såg mycket bättre ut båda två. Både raskare och rakare. Fortsätt på samma sätt så kommer snart poängen också.
Överhuvudtaget var det mycket som såg bättre ut. Inte minst målskyttet. Efter det svaga slutet på 2016 behövdes en bra start på 2017 och 5–2 mot Skellefteå var just det.
Nu handlade det inte så mycket om vem som spelade var, utan betydligt mer om en stark kollektiv insats som gav välförtjänt utdelning. Det var som om LHC den här gången hade bestämt sig.
Vi ska vinna.
Kosta vad det kosta vill.
Om så behövdes fick det gärna vara lite grisigt också.
Andrew Gordon fick göra mål (det räckte att se hans leende i omklädningsrummet för att förstå hur mycket det betydde), men annars var det hårdjobbande diversearbetarna Sebastian Karlsson, Jonathan Rodensjö, Henrik Törnqvist och Emil Sylvegård som fick publiken att jubla mest.
Rodensjö förresten redan i första perioden när han, som tränaren Dan Tangnes uttryckte det, tacklade upp en kille på tredje bänkraden. Så kan man också presentera sig i sådana här sammanhang.
För ovanlighetens skull den här säsongen höll LHC också spelet uppe på tillräckligt hög nivå i 60 minuter. Visade både mod och tålamod och kreativitet och aggressivitet. Jag älskade att se hur inte minst Vilmos Gallo körde livet ur både sig själv och ovanligt bleka stjärnor i motståndarlaget.
Och täcks det så många skott under 60 minuter så vinns det om inte alltid så i alla fall väldigt ofta.
Sverige är för femtielfte året i rad klart för semifinal i junior-VM och nu vill jag se mer. Inte att de sämsta matcherna kommer när det gäller som mest. Som i fjol. Kanada väntar i Kanada och det förstår alla att så mycket tuffare uppgift går inte att få i hockeyvärlden.
Om inte Tomas Montén & Co testats tidigare så väntar det riktiga testet nu. Det är dags att vinna en slutspelsmatch mot kanadensiskt motstånd och förstöra festen för hemmanationen.
JVM börjar nu.
Det är lite så det känns.
Jag ska inte ljuga och påstå att jag sett allt av tv-sändningarna från Kanada, men jag har sett tillräckligt mycket för att gilla det här svenska laget. Väl sammansatt, med bra balans mellan olika spelartyper och med Joel Eriksson-Ek och Carl Grundström som personliga favoriter.
Med detta sagt:
Minns att jag var inne på det redan i fjol, men inte vid många tider på året tappas perspektiv som i JVM-tider. Talangerna pumpas upp till de stjärnor de ännu inte är och överdrivna förväntningar skapas. Några av spelarna kommer att slå igenom i NHL, några kommer att spela i Tre Kronor, några fler kommer att bli tongivande i SHL och några kommer vi inte höra talas så mycket mer om.
Man ska trots allt inte glömma det.