Johan Hemlin är inte längre sportchef i Linköpings HC. Det märks. Tittar du på truppen inför stundande säsong är där ovanligt många spelare med ettårskontrakt. Det är ett tydligt nytänk. Hemlin ville bygga på längre sikt för att skapa kontinuitet.
I en hockeyvärld i ständig förändring och med en löneutveckling som sannolikt nått taket kan jag inte säga att LHC nu gör fel. Allt handlar om resultat och bästa laget ska spela, oavsett om du kommer från Winnipeg eller Linköping och oavsett om du är 40 eller 18 år.
Glöm satsningen på svenska spelare i allmänhet och egenfostrade spelare i synnerhet. Inte många av de egna produkterna är kvar och av dem som är tänkta för kedja ett och två är bara en svensk (Mattias Sjögren). Det blir betydligt mer engelska i omklädningsrummet framöver.
Varken Jeff Taffeeller Jacob Micflikier kommer att göra lika många poäng som Pär Arlbrandt gjorde. Gör de det tillsammans är det bra. Det viktigaste är att de gör ännu fler i slutspelet. Ska LHC ta nästa steg när två tredje-delar av förra vinterns succékedja sökt nya jaktmarker måste fler producera.
Men sammantaget låter det som ett uppköp och håller defensiven – det finns frågetecken för backsidan och målvakten Marcus Högberg är trots allt oprövad på den här nivån – finns ett lag som kan utmana om guldet. Inte många lag blir bättre, men LHC kan bli det. Redan före värvningen av Micflickier fanns sex potentiella forwards för de två toppkedjorna: Kolarik, Taffe, Hardt, Little, Sjögren och Vrana.
En måste bort och frågan är vem.
De bästa spelarna ger inte alltid bästa laget och en av tränaren Roger Melins viktigaste uppgifter blir att hålla humör och motivation uppe på dem som inte får spela så mycket som de vill.