Om två och ett halvt år ska Sverige ta OS-guld i damhockey. Jodå, Leif Boork har sagt så och förbundskaptenen backade inte när vi slog oss ned i en skön skinnsoffa på Sjöfartshotellet under torsdagen upptaktsträff.
– Det är drömmen och visionen, sa han utan att darra på rösten.
Det vill till att han lyckas på sin resa.
Svensk damhockey är så klart på rätt väg med allt fler spelare – för tre år sedan var 1 770 tjejer med på Tre Kronors hockeyskola, i fjol var det tusen till – och inte minst fler klubbar som inte bara satsar på herrarna. Riksserien har aldrig varit så stark, men för att ta nästa steg och intressemässigt slå igenom behövs också ett landslag som presterar.
Där är vi inte. Ut i kvartsfinal i hemma-VM, tre raka förluster mot Finland häromsistens. Upp till USA och Kanada är det lika långt som mellan ”Pang i bygget” och ”Reine & Mimmi i fjällen”.
Jag gillar verkligen Leif Boork, de höga målen och de tuffa kraven. Men till OS om några år behöver det om inte bli guld, så i alla fall mer verkstad, vi kan också kalla det medalj, och inte bara snack. Redan i VM i vår måste det som sämst bli en femteplats. Annars är det inte ens säkert att vi får vara med och leka med de stora i Sydkorea.
– Före framgång finns alltid en period av strid. Jobbar du hårt och strategiskt kommer genombrottet plötsligt utan att du riktigt vet varför, sa Boork.
Jag hoppas att han har rätt.
För nästan på dagen ett år sedan skrev jag en krönika efter upptaktsträffen:
”På längre sikt går det inte att bygga sin verksamhet på bara ett lag. Det måste finnas plats för alla, även om det i valet i söndags tyvärr visade sig att inte alla tycker så.”
Och:
”Ska damhockeyn lyfta behöver det vara med hjälp av herrarna. SHL-klubbarna har ett ansvar där. När de stora klubbarna satsar på damerna är det en viktig symbolhandling som ökar statusen.”
Då hade fyra klubbar lag i högsta serien både på herr- och damsidan. Nu är det ytterligare tre: Luleå, Djurgården och HV. Det är ett mycket stort steg på vägen. Det är tydligt att statusen och resurserna ökat, även om det så klart fortfarande finns mycket att göra. Förra årets publiksnitt på 102 åskådare per match lyser nästan som ett hån mot alla som tycker att det är värt så mycket mer.
Pratar du med spelare och ledare är det svårt att inte fängslas av lidelsen. Minns att ovannämnde Boork pratade om det när vi träffades i en liten och kall ishall i Örebro för några år sedan. Hur han efter övergången till damhockeyn kommit tillbaka till ursprunget, tillbaka till en idrottsvärld utan stora pengar och berömmelse.
Där passionen ofta är den stora drivkraften.
Nu har Luleå toksatsat, Djurgården vill direkt till toppen och både Modo och AIK jagar revansch.
Men det hjälper inte.
Guldet hamnar i Linköping.
Igen.
Satt på tåget upp till Stockholm, funderade på vad LHC har som övriga guldkandidater inte har och behövde ingen längre betänketid – eller snarare ingen alls – för att komma fram till svaret.
En målvakt av högsta världsklass.
Kim Martin Hasson lämnade ett stort hål efter sig, men bytte roll och värvade en ersättare som till och med är ännu bättre. Schweiziska Florence Schelling – vald till bästa målvakt i OS 2014 – kommer att när så behövs vinna många matcher till Linköping.
Lite mer offensiv sprängkraft behövs, men det kommer att värvas in under säsongen.