Titta mamma, hon skrev! Till mig!
Är det något jag minns från besöket på SM-simningarna i Helsingborg så är det den lilla flickan, med autografblocket i hand och med ett leende större än alla guldmedaljörers. Hon hade just fått Sarah Sjöströms eftertraktade namnteckning på sitt vita papper och ville så klart visa det för hela världen.
Det sa också väldigt mycket om världsstjärnans storhet. Det bara lyser klass om Super-Sarah när hon forsar fram i vattnet (hon imponerar förresten också när hon sitter i soffan hos ”Robins” i tv) och det mest fantastiska är att hon bara är 22. Högtidsstunder i Rio-OS nästa sommar? Säkert. I Tokyo fyra år senare? Man vet aldrig vad som kan hända på vägen, men förmodligen det också. Då kan den där autografen vara ännu mer värd.
Annars lämnar jag Skåne och funderar över hur märkligt det kan vara med idrott. Det är inte många år sedan det blåste konstant storm inom simningen i Linköping med interna bråk, avskedanden och domstolstjafs – men lika sjutton blev det SM-medalj så fort någon kastade sig i vattnet. Nu har vinden mojnat, allt är mycket lugnare, men det är inte längre klippkort till prispallen.
Generationer kommer och går, men framförallt tänker jag: var är brudarna? När svensk simning, med Sjöström i spetsen, nästan svämmar över av framgångsrika damer åker Lass till SM med tre bröstsimstjejer och är inte inte ens i närheten av ett lagkappslag. Trist – även om Vilma Ekströms insatser varit desto roligare.