Ni kanske minns hur det sett ut under hösten?
Frölunda firade och skickade upp backikonen Ronnie Sundins tröja i taket – men LHC vann matchen i Scandinavium. HV bjöd in till fest för att hylla Lance Ward – men LHC vann matchen i Kinnarps arena.
Och nu:
Djurgården firade järnkaminernas stora dag – och festförstörarna från Linköping hittade till slut ett effektivt sätt att få tyst på 8 000 besvikna åskådare på Hovet. Övriga 94 (eller nåt sånt, jag räknade inte så noga) var desto nöjdare med tre nya poäng att ta med sig på E4-an på vägen hem.
Det var en imponerande insats mot Skellefteå häromsistens, men på sitt sätt var faktiskt 4–0 mot Djurgården snäppet vassare. Att LHC har den offensiva potentialen för att spela framåt har vi vetat länge, men nu var det "bortahockey by the book" som förre sportchefen Johan Hemlin brukade uttrycka det.
Först bakåt, sedan framåt.
Det är så det måste vara, framförallt på bortaplan, och kan LHC fortsatt hamna rätt där är mycket vunnet. Var det naivt för ofta under hösten var det betydligt mer moget nu.
Det var inget vidare i andra perioden, men då klev målvakten Jacob Johansson fram och var alldeles strålande i första SHL-matchen på en och en halv månad. Bra jobbat. Och hårdjobbande diversearbetare som Henrik Törnqvist och Emil Sylvegård fick göra mål för andra matchen i rad. Och backinsatsen var klockren rakt över.
LHC har varit på tok för ineffektivt tidigare, men trots att toppkedjan med Broc Little och Garrett Roe just nu famlar efter formen har det gjorts nio mål på två matcher och fått till ett välbehövligt lyft i den så jämna tabellen. Vi är absolut inte där än, men med fortsatt samma spets och trygghet kan den här säsongen sluta lyckligt och definitivt på direktplats till kvartsfinal.
Och vem vet, det kanske kan bli fler fester att förstöra under vintern och våren.