Det kanske inte är alla som tror det, men jag är en gråtmild jävel. Det kan vara en film som jag ser för femtielfte gången (är det ”Million dollar baby” med Clint Eastwood och Hillary Swank är det fullständigt kört), det kan vara barn som lider och det kan vara annat. Trots det, eller kanske på grund av, är det alltid lika jobbigt att se människor som gråter.
Med ömsesidig kärlek gjorde landslaget EM-turneringen på svensk mark för fyra år sedan till en läcker fest, men inte alla sagor har ett vackert slut och när solen gått ned fanns bara brustna illusioner och besvikelse.
Är det något som etsat sig fast i minnet så är det tårarna.
Det var dagen efter den bittra semifinalförlusten mot Tyskland – ständigt detta Tyskland – och på spelarhotellet i Göteborg satt många med rödgråtna ögon och försökte sätta ord på de känslor som egentligen inte behövde förklaras. Så nära en drömfinal på Friends arena, men ändå så långt borta.
– Det kommer att ta tid att komma över det här, sa Jessica Samuelsson, som gjorde sin första mästerskapsinsats i nationens tjänst.
Men bland det bästa med idrott, och mycket annat här i livet, är att det påfallande ofta kommer nya chanser och nya möjligheter. Som nu. Vi skriver 2017 och nästa EM-slutspel, den här gången i Nederländerna, står för dörren. Jessica Samuelsson är med nu också och jag hoppas på ett lyckligare slut den här gången.
Om Sverige kan ta guld?
Jag har svårt att se det, men om allt faller på plats, så varför inte?
Omöjligt är det inte.
Men om det varit autobahn på vägen dit blir det mer begränsad hastighet nu. Ett tyskt lag står exempelvis i vägen redan på måndag. Under våren har stundtals visats glimtar av vad som kommer att behövas under de närmaste veckorna. En bra period framåt här och där. Stabilt försvarsspel mest hela tiden. Glimtar av självförtroende och fart.
Men nej. Det kommer inte att räcka mot de bästa lagen i EM.
Vill Sverige nå hela vägen till finalen i Enschede är det nödvändigt med ökad effektivitet. Försvar var bästa anfall i Rio och kan vara det nu också, men mot sämre motstånd krävs mer av ett eget och fungerande spel. Å andra sidan: håller du nollan är chansen att vinna stor och med Hedvig Lindahl i målet är chansen stor att du håller nollan.
Man ska inte glömma det.
Det finns all anledning att ha höga förväntningar. Blir det inte kvartsfinal är det ett megamisslyckande. Semifinal är godkänt. Final är med beröm godkänt. Guld är fantastiskt.
Ungefär så.
Nederländerna och Norge vidare från grupp A, Tyskland och Sverige från grupp B, Frankrike och Schweiz från grupp C och Spanien och England från grupp D – ska vi säga så? Tyskland och Frankrike blir lagen att slå, men också Spanien har något spännande på gång.
Sedan ska så klart inte heller hemmanationen räknas bort.
Med spelare som Johan Cruyff, Marco van Basten och Dennis Bergkamp har herrlandslaget tagit både ett antal VM-silver och ett EM-guld, men är nu inne i en mörk tunnel. Förhoppningen är att Lieke Martens, Vivianne Miedema & Co ska ge den fotbollstokiga nationen något att tro på, men det vore synd att säga att här svämmar över av ”vrouwenvoetbal” och marknadsföring inför det som väntar. Tittar du på hemsidor och i tidningar kommer uppgifter om svårt skadade Ajax-spelaren Abdelhak Nouri, tennis i Wimbledon och cykel i Frankrike betydligt högre upp eller längre fram.
Men de tre nederländska gruppspelsmatcherna är i alla fall slutsålda och . . . ja, det är i alla fall något.