Det finns mycket att fundera över under några timmars resa genom vykortsliknande och snöbetäckt vinterlandskap från Linköping till Växjö. Någonstans i höjd med Alvesta dyker samma fråga som alla LHC-supportrar ställer sig varje år upp i huvudet.
Kan det bli guld?
Klart att det kan.
Är det realistiskt?
Klart att det inte är.
Säsongens lag är spännande, jag gillar det verkligen på många sätt, men det är inte i första hand byggt för att vinna guld utan för att starta en längre resa med delvis ny inriktning och identitet – och för att göra det bästa möjliga av rådande ekonomisk situation. Nu för tiden återfinns LHC i mitten, eller till och med på nedre halvan, av löneligan i högsta serien och är inte i närheten av samma spelarbudget som när den var som högst.
Det vore märkligt om det inte märktes.
Mycket pengar garanterar inte framgång, men det blir sjutton så mycket lättare. Under de senaste åren är det egentligen bara en gång som ett lag vunnit utan stora ekonomiska muskler: när Brynäs med ett ungt och till stora delar hemvävt lag skrällde och tog SM-guld 2012.
För ett senare och mer närliggande exempel är det bara att vända blicken fyra mil bort.
Om det fullt ut stämt att elitidrotten styrs av pengar hade det inte ens behövts spelas om allsvenskan 2015. Nu är det betydligt mer oberäkneligt än så och IFK Norrköping fick ut mest av toppstridens minsta budget.
Drömmen måste finnas, för kan IFK så kan LHC.
Det är lätt att skriva annat efter imponerande 4–1 mot regerande mästarlaget, men jag står fast vid att semifinal är bra jobbat. Så här dags för ett år sedan kändes guldchanserna större. Inte för att laget blivit sämre, snarare tvärtom, men för att flera andra blivit bättre. Då fanns inte något annat lag som verkligen kändes lika starkt som Skellefteå varit tidigare. Sen blev det Växjö som hittade rätt med sena nyförvärv och ordnade guldfest på Stortorget.
Nu har konkurrensen skärpts, kvaliteten höjts och satsningarna intensifierats vilket gör att det blir ännu tuffare att orka hela vägen.
Så känns det.
Pengar är tillsammans med rutin, kontinuitet och tålamod några av de enskilt viktigaste faktorerna för framgång och jämfört med flera andra har LHC numera en bit upp till toppklubbarnas förutsättningar. Men insatsen i Växjö visade vad som går att göra om alla gör det som ska göras och det fanns mycket att tycka om i en skönt känslofylld match.
Allra bäst:
Kaxigheten.
LHC hade inte vunnit mot ett lag på övre halvan på länge, men vågade nu vara modigt (och inte övermodigt) från start och visade att spelet, både framåt och bakåt, kan vara tillräckligt effektivt och hållfast även mot de bästa lagen med på papperet starkare trupper.
Det är en sak att slå Rögle, Karlskrona och Modo. En helt annan att vinna matcher som den i Vida arena i lördags.
Det är upp till bevis under tuffa januari och den här typen av segrar är värda mer än bara tre poäng. Jonas Junland sammanfattade det som vanligt bäst:
– Så som det ser ut i tabellen har man inte råd att förlora.