Det kan knappast ha undgått någon att det varit en svart bortahöst för Linköpings HC. Men det finns något i det här laget som för ofta saknades i fjol.
Karaktär.
För fjärde bortamatchen i rad blev det poäng.
För fjärde bortamatchen vändes ett underläge när det såg som mörkast ut.
Och för femtielfte gången den här säsongen var det värvningarna som låg bakom.
Det var mycket som inte var tillräckligt bra mot Örebro, men det blev i alla fall en poäng och med tanke hur det såg ut var det om inte tillräckligt bra så i alla fall nästan.
November 2013 var mörkare än mörk och eftersom seriens bästa lag (Skellefteå och Frölunda) nu väntar på rad var det välkommet och viktigt med en pinne med i bagaget från Närkebesöket. LHC vill till toppen, men har inte en möjlighet att nå dit om inte bortaspelet blir bättre och mer effektivt. Bara åtta inspelade poäng utanför 013-området är för dåligt. Det här kommer att bli ett race för att försöka ta en plats bland de sex bästa och en direktplats till slutspel.
Det känns som en rimlig målsättning just nu.
Problemet är inte bredden, problemet är bredden på toppen. Jonas Junland, Jeff Taffe och några till kan spela mycket, men de kan inte spela hela tiden. Nu saknades Mattias Sjögren och Jakub Vrana av olika anledningar och det märktes. Det går inte att spela med skadade spelare och LHC får hoppas att skadekvoten för säsongen snart är fylld. Åtminstone på de tyngsta pjäserna.
Nu låg ovannämnda Junland och Taffe bakom nästan allt. Roger Melin, tränaren, ska ha beröm för att han i tid ruskade om i laget och lät det bästa spela mer.
Annars hade det aldrig slutat betydligt sämre.
I drygt halva matchen var det för passivt, utan riktig hetta och för många som inte tog för sig.
Försvarsspelet var bedrövligt både när Tim Wallace fullständigt omarkerad fick göra 1–0 och när Derek Ryan ostörd tilläts åka sig fri mellan passiva LHC-backar.
Veteranen Magnus Johansson hamnade vilse två gånger om och hade en olycklig kväll i Behrn arena.
Samtidigt som Örebros allsvenska fotbollsgäng gjort succé under hösten befinner sig hockeylaget någonstans där LHC var för sisådär tio år sedan. På god väg att etablera sig i högsta serien – och inte utan ekonomiska muskler. Det borde definitivt bli en historisk slutspelsplats framåt våren. Allt annat är ett misslyckande.
När de bästa spelarna och största talangerna försvinner till väst eller öst betyder det att SHL blir allt jämnare – och på så sätt ökade chanser för de nya klubbarna att befästa sina positioner i högsta serien.
Växjö har gjort det. Örebro är på god väg att göra det.
Så att förlora i Örebro är ingen skam. Spelare för spelare har uppkomlingen ett starkt lag. Inte minst framåt. Det var fyran mot femman som möttes och fyran var bättre.
Till slut gav det också utdelning, även om LHC faktiskt bara var ett par stolpträffar i segerjubel i straffläggningen.
Till sist 1:
Det krävdes 92 skott denna SHL-höst innan Jonas Junland gjorde mål.
Till sist 2:
Dominik Granaks debut?
Okej.
Inte mer.