Nu, några månader senare, upplever jag trots tydliga ekonomiska bekymmer en positivitet och optimism runt ishockeyn i Linköping som jag inte upplevt på många år. Nästa säsong…då jäklar. Då ska det bli guld. Vad vore livet utan drömmar?
Tittar du på SHL och spelare som försvunnit så är det som vanligt rätt många av de bästa som flytt både till väster, öster och söder. Mycket mer kommer att hända i sommar, men i skrivande stund är det några av de tänkta topplagen som ligger mer på minus än på plus.
LHC?
På plus.
På papperet.
Nu är det upp till Dan Tangnes & Co att få ut det på isen också.
Det kan någon gång ibland vara spännande att titta in klubbarnas olika supporterforum och på HV:s sida hittade jag följande häromdagen: ”Måste erkänna att det är motbjudande äckligt att se silverköpings trupp nu, den är tyvärr ganska bra faktiskt. Speciellt med senaste nyförvärvet Näkyvä. ”
Beröm från värsta konkurrenten.
Då förstår ni.
Så det kan bli bra, det finns en hel del som talar för det, men det finns också ett och annat att bevisa.
Finns det något frågetecken så är det för defensiven där de tre bästa försvararna – Jonas Junland, Daniel Rahimi och Chad Billins – ska ersättas och där Marcus Högberg och Jacob Johansson trots allt är en oprövad målvaktsduo. För ni får säga vad ni vill, men framgångsrika lag byggs alltid bakifrån. Alltid. Jag vet att det inte finns plats för Mattias Bäckman, men det vete sjutton om han inte skulle behövas.
Med det sagt gillar jag inte minst värvningarna av bröderna Olimb, som kan locka fram det bästa av varandra när de nu får spela tillsammans, och Niclas Bergfors som kommer att göra lika mycket nytta som poäng. Kompletterade av Andrew Gordon, Broc Little och Garrett Roe har LHC en av de mest spännande (och säkerligen även en av de minsta) anfallsbesättningarna i hela serien.
Det borde bli en topplats igen.
Det skulle rent av kännas som ett misslyckande om det inte blir det.
Med nya hyresavtalet påskrivet (på många sätt var det viktigast av allt) blir nu den största utmaningen att vinna publiken tillbaka till de nivåer som en gång var i det som då hette Cloetta center. Med ett mer intensivt sätt att spela blev det bättre i fjol, men där finns fortfarande mycket att göra. Det hårda jobbet lockar fler åskådare än det snygga spelet. Väldigt ofta, nästan alltid, är det också effektivare.
När allt fler pratar om att de vill till Linköping för "den individuella utvecklingen" skickar det viktiga signaler.
Att det under våren vunnits dragkamper med bland andra Luleå visar att LHC faktiskt stärkt sina ekonomiska muskler, men också att det varit mer än pengar inblandat. Det är en stämpel väl värd att bevara.