Videon är inte längre tillgänglig
För några veckor sedan intervjuades Anders Mäki i 24Corren. LHC-direktören sa mycket, men bland annat:
– Vi ska vara Sveriges bästa förening på att plocka fram egna spelare.
LHC ska bli bäst i hockey-Sverige på talanger. LHC ska också bli bäst i hockey-Sverige.
Finns det rent av en motsättning där?
Det kan göra det.
Det behöver inte göra det.
Guldfavoriten Skellefteå, som gästade Saab arena i går, är det allra bästa exemplet. Genom att hitta en röd tråd när det gäller spelidé, träning och organisation har det under de senaste åren fostrats flygfärdiga talanger med någon slags löpande band-princip. Men för guldfirande räcker det inte med det.
Utan spets, vassa värvningar och tillräckligt med skickliga, etablerade och erfarna spelare kommer du aldrig tillräckligt långt. LHC kan ha en hur blomstrande ungdomsverksamhet som helst, men blir inte stjärnorna (vi kan kalla dem Junland, Rahimi, Rakhshani och Hardt) kvar måste det handlas in nya. Det är så det fungerar.
Ska en förening tänka företagsekonomiskt betalar sig egna uppfostrade och unga spelare ofta bra och så länge det inte blir ett självändamål är det självklart rätt väg att gå. Har du bröderna Hävelid som ansvariga för utvecklingen måste det förstås utnyttjas. Men jag har aldrig riktigt förstått snacket om att talanger ska ges mycket speltid. Det handlar mer om att de ska göra sig förtjänta av mycket speltid.
Det är många som har gjort det i vinter, vilket varit rent av nödvändigt när skadelistan räckt för en hel säsong med ”Cityakuten”. Det är för att ta ett exempel inte bara Dan Tangnes, tränaren, som blir glad när han ser Vilmos Gallo fara omkring på isen som en ungersk orkan. Att sex av åtta försvarare är framtagna genom klubbens egen utbildning och gymnasium är också respekt. Det om något visar att profiler inte behöver hämtas i en massa avlägsna områden utan faktiskt kan finnas betydligt närmare håll.
Insatsen mot Skellefteå? Wow. Det var väldigt mycket som var bra mot Frölunda (5–0) för några veckor sedan och det var lika mycket nu (5–2). En uppvisning i energifylld fullfartshockey med bibehållen kontroll och struktur. Applåd för det.
Nu hör jag hur det finns de som undrar om du orkar att spela på samma sätt i ett långt slutspel. Tror jag absolut. Ju fler sådana här matcher du spelar, desto mer blir det till en vana och desto mer orkar du.
Skellefteå är och har varit ett bra exempel på det.
Också.
Man ska inte underskatta den mentala betydelsen av att nu ha vunnit dubbla matcher mot guldfavoriten om det för femtielfte året i rad skulle bli en slutspelsresa från Linköping till Västerbotten framåt våren.
Det var tre tunga poäng i jakten på en toppplats, men mötet med Djurgården på torsdag blir på sitt sätt ännu viktigare. Det är just nu sex poäng mellan fyran LHC och sexan Djurgården. Differensen kan öka till nio – men också minska till tre.
Skillnad det.