Videon är inte längre tillgänglig
Jag är en feg jävel. Kan jag gardera gör jag det gärna det (även om det bara kostar pengar och lik förbannat aldrig ger någon vinst).Velig är mitt mellannamn. Men vad sjutton, även en hockeytyckare med sällsynt ambivalenta drag måste någon gång bestämma sig.
Så: Linköpings HC tar SM-guld i vår.
Skratta ni. Kalla mig idiot, om ni vill.
Men kom ihåg var ni läste det först.
Inte i någon idrott ska dras för stora växlar av resultat under försäsongen. I ishockey är det lika dumt som att klippa gräset i december. Jag är plågsamt medveten om det fullständigt omöjliga att sia om hur det kommer att se ut om sju–åtta månader. Några kommer att flippa, några kommer att floppa och mycket kommer att hända innan transferfönstret slår igen på andra sidan nyår.
Så är det alltid.
Då får man gå mer på känsla än på vad hjärnan säger.
Ny tredjeplats i grundserien, sedan finalfest i Linköping framåt våren.
Ska vi säga så?
Som vanligt snackas det om att nu måste guldet komma, annars är det kört. Det är förstås skitsnack. Däremot kan möjligheterna variera. LHC har under de elva senaste åren nått semifinal eller bättre vid inte mindre än sju tillfällen (respekt för det), men inte alltid haft lag som kan vinna guld. Det här kan det. Faktiskt.
Så med risk för ett och annat argt brev från min kära mejlvän i Norrköping, som alltid hör av sig när orden guld och Linköping ens nämns i en bisats, tar jag risken även om jag kan få ducka för en eller annan verbal eller skriftlig högerkrok.
Positiva hockeyvindar blåser över östgötaslätten. Tung, tidig slutspelssorti i våras, men före det ett mer intensivt spel som lovade mer och som det nu byggs vidare på. På papperet en stark och bred forwardssida med vassa nyförvärv som Niclas Bergfors och bröderna Olimb.
Den här gången ska det åtminstone inte behöva fallera på att där bara finns en kedja som producerar.
Frågetecken?
Finns också.
Exakt hur stora hål lämnar backbjässarna Daniel Rahimi och Jonas Junland efter sig? Klarar de unga backarna att ta nästa steg med större ansvar och mer speltid? Kan stjärnorna lyfta sig och vara som bäst i slutspelet? Saknas inte någon riktigt tung försvarare och/eller anfallare? Vem i den oprövade målvaktsduon får det lyft som någon av dem måste få?
Jag tror att det kan behövas någon stark backvärvning under säsongen, för det som mer än något annat talar emot är att det känns en smula framtungt och att laget inte byggts bakifrån. Det får mig att tvivla en aning (hm, nu var vi där igen), men nu har jag ju redan skrivit det där om guld så då får det vara kvar.
Man ska inte glömma att där även finns osäkerhetsfaktorer kring Frölunda som plundrats på spelare efter guldet, kring Skellefteå som inte minst tappat tunga ledare och kring Växjö som faktiskt höll på att missa slutspel i fjol.
Känslan av ett nytt LHC växte fram förra vintern. Mer rakt på och med en tydligare vinnarmentalitet. Växjös Robert Rosén släckte alla ljuva drömmar om ett långt och lyckligt slutspel den gången och det blev en smärtsam att lära oss av-läxa för både spelare och ledare.
”Vi är på rätt väg på vår nystartade resa, men är inte framme. Än.”
Ungefär så.
Nu är pengar, tålamod och kontinuitet några av de enskilt viktigaste faktorerna för framgång och där borde kunna tas steg framåt. Inte bara spelarna har blivit ett år klokare. Det bör även gälla ledarna.
Dan Tangnes, sällsynt sympatisk tränare, får välförtjänt beröm av allt och alla och nu måste han få ut det bästa av laget och visa att han klarar att få jobbet gjort.
Eftersom det alltid är tränarens fel när det går dåligt ska han också ha beröm när det går bra.
Nu börjar SHL-hockeyn, det ska verkligen bli roligt att följa den.