Jo, jag vet att det finns många som tycker att jag ska skriva att det är ett fiasko att LHC förlorar kvartsfinalen mot Växjö.
Sorry.
Däremot är det med tanke på förutsättningarna inte fel att kalla det för ett misslyckande och en rejäl missräkning. Det är en viktig gradskillnad där. Har du en ledning med 2–0 är det så klart rejält underkänt att bli taktiskt utmanövrerat och inte göra mer av den. Men allt är inte svart eller vitt, inte ens i hockeyvärlden. Jag har en gång för alla bestämt mig för att inte strössla med ord som ”fiasko” eller ”katastrof”.
Åtminstone det sistnämnda hör inte hemma i idrottssammanhang.
Det sparar vi till andra tillfällen i en tid när terrorn ständigt visar världen sitt vidriga ansikte.
Det gör garanterat ont för en och annan med LHC-sympatier att erkänna, men Växjö har ett mer färdigt och erfaret lag som, och det är viktigt, efter guldet för ett år sedan vet vad som krävs för att ta sig hela vägen. Hur Sam Hallams gäng kommit tillbaka i den här matchserien är utan tvekan högsta klass. Mästarklass? Nej, Skellefteå är för bra för det.
LHC är på rätt väg på sin resa, men är inte framme.
Än.
Bortsett från den här matchen, som kunde ha slutat hur som helst, har de dessförinnan visat vad som saknas. Utan tillräcklig erfarenhet kommer du inte tillräckligt långt. Eller i alla fall ytterst sällan.
Tittar du på papperet är det Sveriges fyra bästa lag som spelar vidare om guldet.
Som vanligt gör det lika ont när drömmar dör och efter drömstarten var det egentligen en chans för bra för att missa. Men Växjö har vunnit den taktiska kampen och har sett till att LHC inte fått spela som LHC vill spela. Det har varit en hockeyvinter i Linköping där mycket har varit mycket bättre, en tredjeplats var oväntat starkt jobbat. Men när det snart började skymma över Växjö fanns bara brustna illusioner och besvikelse.
Det som såg ut som att en glad påsk för LHC blev till slut mest lidande.
Det sas att det den här gången fanns stjärnorna som skulle lyfta sig och vara som bäst i slutspelet.
Tjenare.
Nu sitter jag och funderar över var spelare som Garrett Roe och Rhett Rakhshani tagit vägen. Tillsammans gjorde de 28 mål i grundserien. I slutspelet har USA-duon inte gjort ett enda. Efter de två första matcherna har målen gjorts av Jonas Junland, Chad Billins, Henrik Törnqvist och Jens Jakobs.
Samtidigt har Växjö återförenat förstakedjan med Tuomas Kiiskinen, Robert Rosén och Richard Gynge som gjort en massa poäng och verkligen visat vägen. Det var absolut ingen tillfällighet att det var de spelarna som avgjorde i sjätte matchen också. Växjö har gjort på samma sätt som i finalen mot Skellefteå i våras. Spelat taktiskt smart, dikterat villkoren, säkrat bakåt, tagit vara på misstag och fått motståndarna att köra huvudet i väggen.
Med ett yngre lag än någonsin, och med en massa skador som ofrivilligt sällskap, har LHC tagit ett kliv mot en tydligare identitet med ett mer intensivt spel. Men mycket arbete återstår. Nu tog det för första gången på länge stopp redan i kvartsfinal och Fredrik Emvall, general managern, måste förmodligen fortsätta att bygga ett lag som kostar mindre men som står sig bättre.
Det är ett tufft jobb.
Mitt i allt är det så klart viktigt att ta ansvar för ekonomin och bygga på det egna kapitalet. Om några veckor ska hyresförhandlingarna med kommunen vara avklarade och på längre sikt betyder resultatet där betydligt mer än det i Växjö.