En gång är ingen gång. Två gånger är en vana. Sägs det. Så här framåt mörka november har i så fall Linköpings HC börjat att skaffa sig goda vanor i SHL-hockeyn.
Det har inte varit många gånger i höst som försvaret varit bättre än anfallet, men den här gången var det verkligen så. LHC gjorde inte alls någon flasig eller fantastisk insats, men LHC gjorde det med råge tillräckligt för att slå ett lag vars kris ytterligare förvärrades.
Nu skiljer elva poäng mellan fyran LHC och elvan Färjestad.
Det är mycket det.
Först nollades Brynäs och nu råkade Färjestad ut för samma obehagliga upplevelse inför knappt 6 000 åskådare (men de som var där hördes verkligen) i Saab arena. Det var just en sådan typ av arbetsseger som LHC behövde.
Men innan jag verkligen slår på stora trumman och hyllar en mer fungerande defensiv vill jag se att den fungerar på bortaplan också. Bortamötet i Norrbotten på tisdag blir en bra värdemätare. Man ska inte ropa hej förrän man är över Luleå.
Då vill det till att LHC visar samma konsekvens. David Rautio höll nollan igen, men behövde faktiskt inte göra särskilt många kvalificerade parader. Där ser man vad som kan göras med bättre positioner, större offervilja och mer trygghet.
Till sist 1: kul att se fjärdekedjans jobb igen. Henrik Törnqvist var på ett sätt den som visade vägen den här gången.
Till sist 2: Broc Little syntes inte så mycket, men svarade ändå för två målgivande passningar. Det är sånt som som kallas klass.
Till sist 3: Rickard Wallins onödiga utvisning i andra perioden blev verkligen dyrbar med två insläppta mål på 26 (!) sekunder.
Till sist 4: tror ni inte att Tommy Samuelsson legat illa som FBK-tränare om han inte tillhört den innersta kretsen av Färjestadsfamiljen?
Det tror jag.