På vägen upp till Eskilstuna, jag tror att det var någonstans i närheten av Äs (ni kan ju ta fram er gamla skolatlas och kolla var det ligger) drog en stank av gödsel in i bilen.
Några timmar senare var det exakt så det kändes för spelarna i Linköpings FC.
Skit.
Solen sjönk till slut ned bakom läktaren och jakten på SM-guld fick sig ett rejält hack direkt. När Rosengård inledde med att vända 0–1 till 4–1 mot Örebro lyckades inte LFC vända alls.
Det är sånt som kan få tung betydelse till slut. Mästarlaget har den spets och individuella skicklighet som gör att man inte lika ofta hamnar i lika brydsamma situationer.
Eskilstuna spelade med en tydlig 3–5–2-uppställning och kapslade mestadels väl in gästernas anfallsförsök. Ytorna fanns i ytterzonerna, men LFC tog sig för sällan dit och tog för lång tid på sig att nå dit när man väl försökte.
Några heta lägen skapades efter baklängesmålet, men det var ärligt talat inte så många. Det blev för plottrigt och alldeles för mycket spel i sidled. Skadade Fridolina Rolfö satt på läktaren, men behövs på planen.
Före allsvenska premiären såg jag Chelsea göra en skräpmatch mot Queens Park Rangers i engelska ligan, men lik förbannat avgöra i slutminuterna med sitt enda riktiga skott på mål.
Det är sånt som gör att du vinner mästerskap. Det är sånt som LFC har fortsatt svårt för.
Att vinna de här matcherna som ska vinnas eller åtminstone inte förloras. Vi såg det mot Bröndby i Champions league, vi såg det i Eskilstuna nu.
Igen.
Det är 21 matcher kvar och väldigt mycket att spela om, men LFC får inte hamna för långt efter från start.