När dörren stängdes till omklädningsrummet efter 2–3-förlusten mot Örebro var det viktigaste att ingen satt där och suckade över någon skada. Resultatet? Äh, strunt samma. Med en och en halv vecka till nästa match spelade det verkligen ingen roll.
LHC har tagit sig från bottenträsket till övre halvan och det är verkligen en anmärkningsvärd resa. Kvartsfinal är ett jättesteg framåt för en förening som inte varit i slutspel sedan 2018. Dessutom: topp sex under nästan hela säsongen för ett välkomponerat lagbygge med högre krav, tydligare roller och viktiga matchvinnare.
Förlängda kontrakt med Marcus Högberg, Oscar Fantenberg och Ty Rattie visar också på framflyttade positioner i näringskedjan.
Jag trodde inte att det skulle gå så snabbt.
Vad jag tror nu?
Tja, Växjö eller Skellefteå kändes nästan lika hemskt som att välja mellan rödbetssallad och senapssill. Nu blir det Skellefteå och jag har ju svårt att se hur LHC ska vinna fyra matcher av den enkla anledningen att motståndet är för bra. Men mot Västerbottens stolthet blir det en frejdigare hockey som passar bättre. Åtminstone på hemmaplan.
Jag säger 4–2 i matcher, men har gärna fel.
Det är skönt läge med allt att vinna och inte det minsta att förlora. Allt positivt som händer framöver är bonus.
Allt.
De bästa spelarna, som ovannämnda stjärntrio men också Markus Ljungh, Patrick Russell, Broc Little och några till, måste vara bäst. Annars går det inte. Känslan är också att Remi Elie sett allt vassare ut på slutet. Något säger mig att tunge och tuffe kanadensaren kommer att leda laget i det slutspel som väntar.