Av allt som sagts – och det har onekligen varit ganska mycket – efter fredagsvinsten mot Italien fastnade jag lite extra för en radiointervju med svenska stjärnan Emil Forsberg.
Han sa:
”Det är ingen chock att vi vinner med 1–0. Det har varit tendenser till det här genom hela kvalet. Om folk är förvånade får de vara det. Jag är det inte.”
Naturligtvis har Sveriges enda spelare som snuddar på världsklass rätt. Janne Anderssons sköna landslag har flera gånger under senaste tiden visat kollektiv styrka mot toppmotstånd. Giampiero Venturas sköra dito har å andra sidan inte visat mycket och utan Antonio Conte saknat både regissör och pådrivare.
Andersson & Co är ännu inte i närheten av ryska gränsen, men har onekligen givit sig själva chansen till en med tanke på förväntningar och förutsättningar sensationell VM-plats. Med taktiska direktiv, tydliga roller och vetskap om exakt vad som ska göras kan det räcka så långt. Nu finns väldigt mycket att vinna. Italien? Har ännu mer att förlora.
Jag vågar inte här och nu lova italiensk landssorg efter första missade VM-slutspelet sedan 1958, men jag skriver utan att darra att det med tanke på uddamålssegern senast känns som 50/50, att ett svenskt mål tvingar Italien att göra tre och att det som lag vunnit första matchen tagit sig vidare i över 80 procent av tidigare spelade play off-matcher till stora mästerskap.
Med Erik Hamrén på bänken och Zlatan Ibrahimovic på planen glömde vi vad vi själva var och är. Når detta lag hela vägen till VM är det inte fel att säga att det har överpresterat. Men nu räcker det att det görs i 90 minuter till.