Byggnaderna är lite småslitna och det ser ut ungefär som när jag åkte halkbana inför ivern att ta körkort. Då snackar vi 1980-tal. Inte mycket har förändrats på Linköpings motorstadion genom decennierna.
Men jag har märkt något det senaste året, när jag varit tillbaka på Corren. Det har blivit många besök på Sviestad och vid varje jobb har jag tydligt märkt, trots att det är lite luggslitet, att platsen är i ropet. Eldsjälsmänniskorna, och de sporter som de brinner för, är på gång och andas en framåtanda. Detta på bred front. Trots att ledarna, som i övriga idrotten, på sina håll är lite till åren komna.
Jag har nyligen sett speedwayen drömma om att arrangera SM-final igen, jag har intervjuat folket kring de lyckade cross-SM-tävlingarna, jag har sett folkracen återkomma, det har varit drag på rallysprintarna, och jag har sett en helt ny sportvagnsdag i bilracing födas på asfalten.
Det finns tåga i många gokarttalanger som har banan som hemvist och nu till helgen är det SM i roadracing. Då kommer det förmodligen att vimla av nöjda deltagare, precis som i endurons "Jordsprätten". Crossåkaren Casper Lindholm sade själv efter sitt lopp runt hela området: "Man blir imponerad av alla grenar som finns här".
Banan ligger bra till i Sverige, precis som grannen Mantorp park, men Sviestads storhet är bredden av så många motorgrenar på samma plats. Det kan göra det rörigt och trångt ibland, men det är mest en styrka.
Linus Fasth nämner en annan sak som kan bli ett lyft för banan, om elmotorer slår igenom på riktigt. Då försvinner bullret och träningstimmarna blir plötsligt många flera. Då kommer Linköpings motorstadion att få ännu bättre vimmel, tävlingar och folkfester. Då blir framtiden ännu ljusare.