På fjorton poäng åkte Linköpings HC till Ängelholm för att få svar på frågan:
Vart är vi på väg?
Jodå.
Nu ska inte dras för stora växlar av en match mot försvarsvilset motstånd, men som det såg ut måste svaret bli:
Åt rätt håll.
Det har känts löjligt att prata om kris med så många omgångar kvar, men ännu dummare att inte ta varningssignalerna på allvar. Nu blev det seger, men av tretton spelade matcher har LHC förlorat åtta och bara tagit tre trepoängare. Det går inte att förklara bort som tillfälligheter eller som att ”äh, vi har spelat bättre än så”.
Med det här laget, med de här spelarna, ska det vara en placering högre upp. Och med tanke på att ingen hymlar om att målet är guld ska också kraven vara därefter.
Så LHC är absolut inte framme än.
Dubbla matcher mot Rögle i veckan och resultaten känns viktiga för vart den här säsongen ska ta vägen. På ena sidan: tippat bottenlag som rest sig efter en tafflig start och börjat vinna. På den andra: tippat topplag som inlett betydligt sämre än väntat.
Det är en fjärdedel av serien spelad och ungefär så här års som det börjar att sätta sig.
Då gäller att vara med.
Tisdagens 6–0 var en välkommen triumf efter svajiga höstresan – och nu gäller att följa upp med ny seger mot samma motstånd i Saaben på torsdag för att det ska börja att kännas som en mer varaktig form- och resultatförbättring. Att självförtroende saknas är inte konstigt med tanke på resultaten och långsiktig påfyllnad där får du bara genom att hitta sätt att vinna.
Det var mycket som var bättre i Ängelholm. Det var mer kaxigt, det var bättre med pucken och mest av allt – med all respekt för Jakob Liljas solomål – gillade jag Tony Mårtenssons öppnade passning till Mat. . . förlåt, Nick Sörensen. Men det såg ut som om i gamla dar när Mattias Weinhandl allt som oftast var adressaten.
När det sett ut som det gjort under hösten talas nästan alltid om att höja lägstanivån. För LHC stämmer det rätt bra. Konsekvens och stabilitet är två andra egenskaper som kännetecknar framgångsrika lag – och som saknats i tippade topplaget under hösten. Skillnaden mellan bra och dåligt har varit för stor. För lite av eget fungerande och genomtänkt spel. För mycket av dumpande och inaktivitet på bekostnad av påhittighet, flytande passningsspel och kreativitet.
Nu fanns både spelet och effektiviteten där.
Fredrik Emvall och Dan Tangnes kommer förstås inte undan ansvar för den oväntat svaga starten. Den ene ansvarig för värvningar och för hur laget byggts, den andre för taktiskt upplägg och för hur spelet ser ut. Men till den dag jag blir överbevisad om motsatsen kommer jag att hävda att spelarna bär största ansvaret.
Så många år i det här yrket har lärt mig att inga medaljer delas ut i oktober – i synnerhet som det här LHC-laget mer än något annat ska vara som bäst i slutspelet – och likt förra vinterns vändning tror jag fortfarande att det kommer att bli bättre.
Vinsten mot Rögle var ett viktigt steg på den vägen.
Tre nya poäng på torsdag skulle på sitt sätt betyda ännu mer.