Om man jämför LHC:s match mot Djurgården senast och matchen mot Timrå var det som natt och dag. Det är fullt förståligt att det är mer motiverande att spela en match i ett kokande Saab arena framför 7828 personer än ett avslaget NHK arena med 3015 åskådare. Men laget gjorde vad som krävdes och de tog tre viktiga poäng. I en annan del av Sverige förlorade Brynäs med 1–6 mot Mora och i den jämna tabellen är nu Linköping på play-in plats.
Så jämnt är det.
Men med det här spelet kommer LHC inte långt i ett slutspel och med den här låga energin och intensiteten vinner de inte mot Växjö på torsdag.
Det finns dock fler positiva saker att ta med sig från den här matchen förutom tre poäng. Olle Lycksell lyckas äntligen hitta nät efter både stolpskott och öppna lägen där han inte lyckats få in pucken i mål. Det var otroligt viktigt för hans självförtroende och när målkrampen väl har släppt är det oftast lättare att slappna av i framtiden också. Nästa spelare att lyfta är Alexander Karlsson som gör sitt första SHL-mål i en viktig match som denna. Det var kanske inte det vackraste målet i hockeyhistorien – men det var ett mål i ett viktigt skede. Otroligt starkt av honom efter att ha blivit nedflyttad för att spela med J20 att kunna komma upp och göra det relativt stabilt med A-laget. Dessutom är det viktigt att Jonas Gustavsson håller den nivån han gör i LHC-målet i dag. Han måste vinna matcher åt laget i perioder som denna.
Men.
Är det verkligen Olle Lycksell och Alexander Karlsson som ska kliva fram i dessa lägen? Borde inte spelare med mer rutin vara hetare, gruffigare och skapa mer energi?
Efter Djurgårdsmatchen vet jag att LHC kan vara det där jobbiga laget trots det tuffa skadeläget. Det gäller bara att plocka fram den sidan oftare och mer. Oavsett vad var det som sagt tre viktiga poäng. Hur det än såg ut på isen.