Detta sa Nick Sörensen när LHC hade förlorat mot HV med 2–1 efter straffar:
"Mårtensson är ruskigt bra på att läsa av och ligga rätt i banan. Han kommer med mycket rutin i sitt snack och hjälper mig och Lilja väldigt mycket. Vi ska bara köra på och spela allt på instinkt medan han är hjärnan bakom det hela. Han får inte så mycket cred som han förtjänar – men sättet han hjälper oss på... Han har vunnit många mästerskap och det är någonting jag och Lilja vill göra. Han är spindeln i nätet som har koll på det mesta".
Och jag har inte riktigt kunnat släppa orden som kom från Sörensens mun.
Jag har själv varit en person som har kritiserat Tony Mårtensson, hävdat att han inte hänger med i dagens snabba hockey. Och ja, jag håller fortfarande fast vid mina ord.
Men... han behövs.
I början av säsongen var känslan att många hade hoppats på en Mårtensson som skulle leverera lika många poäng som han gjorde för åtta år sedan. Och någonting i mig säger att han kanske hade hoppats på samma sak. Det blev därför en identitetskris – eller i detta fall, kanske en ålderskris.
Behöver verkligen Mårtensson vara spelaren som gör mest mål? Kan han inte få vara spelaren som ser till att Sörensen och Lilja gör dem istället?
Alla som någonsin varit aktiva inom idrotten vet att i nästan varje lag finns det en person som stöttar och hjälper andra att bli bättre, och hur viktiga dess personer är. Det känns som vi (jag) glömt bort vikten av en riktig förebild på träningarna och i omklädningsrummet.
Men, missförstå mig rätt. Han måste steppa upp. Vid ett eventuellt slutspel vill jag se en Mårtensson som tror på sig själv – och vågar göra mål. Men tills dess är jag nöjd med en spelare som ser till att andra gör det.