Redan före att spelarbussen anlänt till Göteborg stod de där utanför Gamla Ullevi. Hedvig Lindahl, Caroline Seger, Kosovare Asllani och Nilla Fischer. Helt i grått, men ändå färgstarka, bara några meter från Gunnar Gren.
Statyer är häftiga, vi behöver mer av sånt i Sverige. Jag applåderar idén, att hylla våra ikoner så som görs mycket mer på ställen som Italien och England och framför allt USA och Kanada.
Man kan ju ana dock att dessa fyra förevigade spelare, alla med långt över hundra landskamper spelade och som ännu är aktiva, då är i slutet av sina karriärer. Det var med nyfikenhet och beundran som de svenska fansen flanerade förbi Sveriges "fantastic four", på väg till Fanzone och genrep mot Sydkorea. På väg mot VM.
Supportern Johnny Persson från Göteborg skulle gå på match med sin familj och han hoppades på topp tre-placering i Frankrike. Han sade vad jag tänkte: "Det är nu eller aldrig, stjärnorna får visa vad de går för. Stjärnorna måste prestera, nån gång måste det funka."
Annars pratade Persson om den vanliga "svenska modellen": Att få ihop lagandan och att växa med uppgiften. Ungefär som herrlandslagets "mirakelvandring" vidare i Ryssland i fjol.
Kosovare Asllani har sagt under VM-uppladdningen att hon, och hon menar säkert andra också, marknadsförs för dåligt. Det har jag svårt att se. Tycker att jag ser henne överallt, de nya statyerna kommer att göra turné över landet, hon har en arena uppkallad efter sig i Vimmerby, och hon profileras på alla möjliga sätt. Asllani utstrålar också stjärnstatus så bra hon själv kan. Lite svåråtkomlig i största allmänhet. Hon är något speciellt.
Men det är inte jobbet utanför banan det handlar om för Asllani. Där ska hon inte fokusera. Det är på planen det ska hända och där är det främst hon själv som måste sköta marknadsföringen. Tillsammans med lagkamrater förstås. Jag har följt henne rätt nära under ett år nu i LFC och det ställs mest frågor kring henne, om hon inte borde spela på kanten eller längre bak. Asllani är liksom mest ett frågetecken, i stället för en maskin som levererar.
Men nog om det, jag hoppas nu inför VM att vi kan få se lite puls och aura kring Sverige. Som i OS i Rio 2016 där Sverige straffade sig fram och skrällde mot storlag som USA och Brasilien. För att sedan falla med flaggan i topp mot Tyskland.
Det var Stina Blackstenius stora genombrott då i Rio och den energin, att varje spark ska gälla hur mycket som helst och varje kampsituation ska vara som i sudden death, vill jag se igen. Då kan VM bli något att minnas, i stället för bara pliktskyldigt avancemang från gruppen och sedan utslaget mot nåt bättre lag. Jag vill inte ha en sådan ny "rycka på axlarna"-upplevelse.
Kosovare Asllani fick för övrigt, i Segers vilofrånvaro, kaptensbindeln i fredagens genrep mot Sydkorea. Det är en signal tycker jag. En signal att nu börjar ett äventyr. Nu gäller det, ja nu gäller det att få upp en spirit som till och med får statyer att dansa.
Förbundskapten Peter Gerhardsson tror uppenbart på Asllani som jag dock tycker gjorde lite väsen av sig, liksom hela Sverige som inte kom upp i någon högre nivå som lag. Det var 1–1 i bortdömda mål och 1–0 till slut i mål, efter inhopparen Madelen Janogys stopptidsfullträff. Blågul seger lyfter förstås, men det var inget medaljspel som visades upp inför VM. Även om matchen var lite smådramatisk emellanåt, åt båda håll.
Sverige blir helt klart underdog mot de bästa lagen i VM. Det kanske är bäst så, för bra kontringsspelare har Sverige gott om.
Få ihop laget defensivt över hela banan, skapa ett hårt jobb utan boll, och ställ sedan om blixtsnabbt. Lite som Liverpool i herr-CL mot Barcelona. Det skulle vara min spelidé som svensk coach.
Mot de sämre lagen då? Ja, det får jag återkomma till närmare premiär. Varken jag eller Gerhardsson har den klara nyckeln inför VM-avresan. Även om sena stopptidsmål också är mål som räknas.