Det är en haltande jämförelse som ändå görs alldeles för ofta. Jag vet. Men i just det här fallet är det faktiskt intressant att jämföra på vilket sätt som damer och herrar spelar fotboll. Har tänkt på det flera gånger under den här första EM-veckan och känslan är att damerna närmar sig.
På gott och ont.
Minns att jag någon gång läste om pensionerad engelsk lärare som krävde att Manchester United skulle starta ett damlag. Han älskade damfotboll för att ”den påminner mig om hur herrfotbollen brukade spelas”. Att det inte är lika cyniskt, inte lika uppstyrt och inte lika mycket av ”ta till alla medel som finns, även om de inte är tillåtna, för att vinna”.
Nu får jag känslan att åtminstone delar av det där tar allt mer plats även på damsidan.
Jag tycker att det är bra.
Det är fortfarande åt helvete med de enorma, ekonomiska olikheterna, men naturligtvis positivt att många stora europeiska klubbar nu också har damer i sin verksamhet. Men även spelmässigt tas nya steg. Det spelas i högre fart med och utan boll, passningsspelet går framåt, det är mer av närkamper och EM-upptakten har visat på en större taktisk mognad med nästan bara jämna matcher.
Avarter som tydliga filmningar och tröjdragningar?
Jodå.
Det också.
Damfotbollen har fortfarande mycket att förbättra och utveckla vidare. Märkligt vore det annars. Men bara för att det blir bättre är det inte säkert att det blir roligare.
Sedan tänkte jag skriva att målvaktsspelet inte längre är en lika generell svaghet, men efter att ha sett ryska Tajana Scherbaks brutala tavla före svenska 1–0 kanske det är lika bra att låta bli.
Det är just sådant som damfotbollen inte behöver, även om Sverige (och framförallt Lotta Schelin) gjorde det just då. Scherbak fortsatte sin mörka kväll med att spela fram Stina Blackstenius till självmålet som gav slutresultatet 2–0 i EM-mötet i Deventer.
Med en sådan målvakt i andra laget hade banne mig till och med jag varit målfarlig.
Det var en ödessmatch som bara skulle vinnas och det hade varit bedrövligt om inte Sverige gjort det. Framförallt var det en stark start som lovade en del där det skapades chanser och kreativa Kosovare Asllani (bäst på plan) var delaktig i det mesta.
Pia Sundhage satsade på Magdalena Eriksson för att få in den vassaste vänsterfoten i laget och säg så här: det kan bli tufft för Jonna Andersson att ta tillbaka den platsen. Eriksson låg bakom mycket, prickade sina medspelare med välriktade passningar och gav spelet en ny dimension. Stina Blackstenius fick också chansen från start, kan mer, men behövs med sin rivighet och som djupledshot. Bara att hoppas att smällen mot huvudet inte tog alltför illa. Lotta Schelin provades som ytterspringare i 45 minuter och gjorde väl inget större väsen av sig, även om en och annan tycks anse det.
Men återigen:
Det var en bra dag på jobbet och den här mästerskapssommaren kommer att leva vidare ett tag till mot betydligt bättre motstånd, men innan någon ens kommer på tanken att hänga i ljuskronorna över ett stort steg mot kvartsfinal ska sägas att Ryssland var oväntat svagt.
Det hade inte ens behövts fullt lag för att vinna det här.