Har du jobbat som murvel så länge som undertecknad har det blivit ett näst intill oändligt antal artiklar och så många bokstäver – fasen, när jag började fanns det något som hette skrivmaskin – att jag knappt ens vågar tänka tanken.
Genom åren finns förstås ett och annat jobb som sticker ut. En spännande resa. En spännande match. Ett spännande möte. Som när jag för några år sedan satt med gråten i halsen i Charlotte Rohlins soffa och fotbollsstjärnan öppenhjärtigt berättade om sitt livs tuffaste match.
Den mot bröstcancer.
– Det är lite som stora matcher. Då var det ”vi ska fan vinna den här matchen”. Likadant är det nu. Vi ska fasiken leva, det här ska försvinna ur kroppen. Jag ska klara det. Vad är alternativet, liksom?
Sa Rohlin och berättade att hon förlikat sig med döden.
– Jag har gjort det, men jag ska leva, sa hon och tårarna rann nedför hennes kinder.
Jag tänkte på den där intervjun under lördagsmatchen i Saab arena. Det var LHC mot Timrå i SHL-hockeyn, men det var också Rosa matchen och det är sådant som faktiskt värmer mer än tre poäng.
Rosa är färgen som i oktober symboliserar kampen mot bröstcancer.
Ett fint inslag som jag hoppas blir årligen återkommande.
För en match bytte LHC färg på tröjorna och spelade – precis som andra lag i olika idrotter gjort tidigare – i rosa. Man ska inte underskatta den symboliken. När kraften kan användas och omsättas även till annat blir det ännu bättre. Tillsammans är vi starka och det gäller inte minst viktigare sakr än ishockey.
Idrotten är Sveriges största folkrörelse med en svårslagen gemenskap, med så många som brinner och så många som är engagerade. Klart att det ska utnyttjas för att sätta fokus på en viktig fråga. Patrik Ekwall, som kom med initiativet när han efter hustrun Hannahs död blev ambassadör för bröstcancerförbundet, ska verkligen vara stolt över att det tagit sådan fart och att det ger så mycket pengar.
I rosa tröjor flög LHC ur startblocken och första halvan av första perioden var som att förflytta sig femton år tillbaka i tiden när starterna ofta såg ut så här. Wow. Men leder du med 3–0 ska du förstås ta tre och inte två poäng, men LHC blev för försiktigt för sitt eget bästa och det straffade sig i slutperioden.
Nu var ändå min känsla att det inte var hemmalaget som var så dåligt utan ännu mer att Timrå hamnade i något slags flow och gjorde mål på allt. Chanser hade funnits tidigare också. Full kontroll hade kunnat bli full panik, men nu lyckades man få stopp på blödningen och Remi Elie – som såg riktigt spelsugen ut efter skadefrånvaron – avgjorde till 4–3 i förlängningen.
Raset dämpade förstås segerglädjen, och ska så göra, men det var en insats som tydligt visade vilka steg det här laget har tagit jämfört med i fjol. Inte minst i spelet fem mot fem. Nu gäller att göra det på bortaplan också – redan mot Oskarshamn på torsdag. Minst tre poäng till under kommande vecka och LHC kan gå på uppehåll med en rätt skön känsla.
Det var en match som hade det mesta och 6 623 åskådare kunde knappast klaga på lördagsmyset.