Det sägs att den som väntar på något gott aldrig väntar för länge. Men jag vet inte. Är det inte rätt ofta tvärtom? Att den som väntar på något gott ofta väntar för länge.
Det är ungefär så det känns med Linköping HC just nu.
All respekt för tunn plånbok, all respekt för att få in rätt spelare till rätt pris – men nu är vi snart inne i februari, 6–3 mot Malmö var ett nödvändigt steg mot tillfrisknande, men tillståndet är fortsatt kritiskt och frågan är om inte några riktigt vassa förstärkningar hade behövts redan igår.
Beröm för att ha hittat trion David Rautio, Tyler Morley och Alexander Johansson för, inbillar jag mig, rätt små pengar. Men det går inte att kräva att en spelare som inte skulle ha fått spela i Luleå, en som knappt fick göra det i Skellefteå och en som tillbringat hösten i division 1 ska lyfta LHC från botten.
Alexander Johansson har gjort det rent sensationellt bra och vad jag hör så har han betytt mycket inte bara på isen utan också i omklädningsrummet. Med sitt sätt att vara, med sin erfarenhet och. . .ja, det är ingen tillfällighet att han för några år sedan var lagkapten i Färjestad.
Själv kommer jag att tänka på Kent McDonell, om ni minns honom. Det är inget dåligt betyg.
Men det går förstås inte att fortsatt räkna med lika mycket offensiv produktion och mer spets behövs när motståndet vässas till. Det finns inga garantier för någonting och det blir en och annan chansning, men LHC har inte råd att inte göra det.
Det är bara att titta på vad bottenkonkurrenterna Oskarshamn och Malmö lassat in. Flera nordamerikanska spelare, med meriter från NHL, har gjort både entré och skillnad. Som Matt Puempel mot LHC nu. Två mål utan att han direkt syntes i övrigt.
Den typen av kvalitet kan bli avgörande i bottenkampen.
Nu ska pengarna finnas och då behöver Niklas Persson, general managern, komma till skott.
Annars noterar jag att LHC nu plötsligt är elva i SHL-tabellen.
Det går fort i hockey.
Det ska sägas att tabellen ljuger något, alla bottenkonkurrenter förutom HV har färre matcher spelade, så mycket jobb återstår för att kravla sig ur den egengrävda gropen. Förlust mot Malmö och det hade känts som det knappt funnits någon utväg. Trots klar ledning blev det skakigt, men det redde ut sig och på torsdag möts lagen igen. I Malmö. LHC-vinst även där och det kan bli uppstressat hos Emil Sylvegård & Co.
Roade mig (nåja) med att titta på vad som under de sex senaste åren har krävts för att undvika plats 13 och 14 i SHL och det är naturligtvis så att det varierar. Men säg så här: det lag som slutar tolva har oftast landat på runt 60 poäng. LHC har 39 nu.
Så det är onekligen rätt långt kvar.
Men femton matcher återstår att spela, flera av konkurrenterna har monsterscheman att klara av, det är snart uppehåll och Broc Little (framförallt han) och några till kommer förhoppningsvis tillbaka efter det.
Så:
Det. Kan. Gå.