Linköpings HC valde att inte chansa och plocka in någon ny spelare när transferfönstret stängde i förra veckan.
Det var en – chansning.
Hemkommen från en vecka i solen noterar jag att det enda som hänt i hockeyvärlden i 013-land är att Patrick Mullen skickats iväg och ingenting annat kommit i stället. Skilsmässan från Mullen borde ha kommit tidigare. Det har för länge varit för mycket minus, för slarvigt och för taskigt kroppsspråk som skickat fel signaler.
Men när det i sista stund sprack med Mattias Bäckman som ersättare går nu LHC in i ett tufft slutspel med en så tunn backbesättning att skadekänsligt bara är förnamnet. En och annan tolkar inaktiviteten på transfermarknaden som att säsongen redan getts upp och jag kan förstå tanken.
Frågan är om det med befintligt manskap kan bli tillräckligt mycket bättre – och tillräckligt snabbt?
Jag har gärna fel här, men jag tror inte det.
Semifinal kan aldrig vara underkänt, men tar det stopp tidigare är det ett misslyckande. Det går att diskutera hur laget byggts och om det byggts med rätt typer för sättet man vill spela. Det går att diskutera om det inte är läge för ett rejält omtag med nya friska vindar.
Det är så det känns.
Men.
Oavsett hur det ser ut nu kommer den här säsongen att avgöras av hur det ser ut sen. Det har hela tiden varit tanken att bygga ett lag som ska vara färdigt i vår, men så här långt har det varit för mycket av fuskbygge med för få som nått upp till förväntad kapacitet.
Så upp till bevis.
Och:
Oavsett vad som än plockats in handlar det nu mer än något annat om en annan sak inför det som är kvar.
Attityd.
Det vore naivt att tro att så många spelmässiga detaljer kan förändras så här dags på säsongen, men så här: finns det någon som längre tror att LHC kan gå riktigt långt i vår (jag gör det inte heller, det erkännes)? Använd det som bensin, för vad finns egentligen längre att förlora?
Det är dags att ge supportrarna det de vill ha av kaxighet, mod och energi. Bort från bekvämlighet, myspys och "det löser sig". Slutspelet börjar här och nu. Mot Djurgården på Hovet på lördag. Det är lika bra att försöka se det så.
För det är ju så att det för det lag, utöver Växjö, som hittar rätt under det som är kvar finns vansinnigt mycket att vinna. Betyget sätts inte förrän efter slutspelet, allt handlar om att vara bäst när det gäller och ”vi gjorde ändå en bra grundserie” behöver vi i alla fall inte höra från några LHC-munnar i vår.