Senaste veckans stora snackis i hockey-Sverige: tacklingen och smällen på LHC-bekantingen Oscar Sundh, som drabbades av en ny hjärnskakning och kan ha spelat sin sista match. Det får mig att fundera över vart ishockeyn är på väg.
Jag skulle rent av påstå att det är en fara för sporten när man på ett enligt många regelrätt sätt kan få till något som tar så illa. Nästan som två boxare som går in i en ring och vet att risken finns att bli knockad med allt vad det kan innebära. Är det värt att utsätta sig för faran?
Jag har inga exakta siffror, men nog är känslan att antalet hjärnskakningar och avstängningar faktiskt har minskat i SHL, men när det väl händer blir konsekvenserna ofta ödesdigra. Oscar Sundhs karriär kan ha släckts på grund av att Emil Larsson gjorde det han uppfostrats att göra sedan barnsben och satte stopp på blålinjen.
Kan vi ha det så?
Klart att vi inte kan.
Kan vi be spelarna att åka långsammare och inte vara så starka och vältränade?
Klart att vi inte kan.
En och annan tycker säkert att jag är dum i huvudet som skriver det här, men det kan faktiskt vara så att herrarna behöver närma sig damerna där det inte är tillåtet med open ice-tacklingar. Mindre rink för mindre yta att få upp farten? Möjligt. Problemet är att det finns så få svar och lösningar. Pumpande adrenalin och snabba beslut till trots får det inte användas mer våld än vad situationen kräver. Utöver att Larssons tackling kan anses vara respektlös var den alltför våldsam. Krävs ett nytt reglemente så måste det till.
Olyckor kommer alltid att ske, det är ofrånkomligt, men för ishockeyn är det en ödesfråga att ta på allvar. Vi diskuterade det i vår LHC-podd i veckan och min kollega Christer Kustvik sa: ”Det är inte hälsosamt och finns inget skydd för spelarna. Det ska mycket till för att det ska hända i några andra idrotter. Det var som Oscar Sundh i full fart åkte rakt in i ett betongblock.”
Precis som farten dödar människor i trafiken är det farten som skadar hockeyspelare på isen. Det är helt omöjligt att skydda sig mot allt, men hur många karriärer har inte ödelagts och orsakat fysiska och psykiska men? Det går så fort. Hela tiden. En slags höghastighetshockey nästan utan begränsningar. Åker du i 180 knutar tills det tar stopp räcker det att komma lite snett så är det god natt.
Med ökad hastighet blir det färre tacklingar, vilket i sin tur betyder att spelarna vant sig vid att inte behöva vara så uppmärksamma för vad som faktiskt kan hända. Det har blivit svårare att hinna med att tackla, men när det görs och det blir fel. . .ja, då blir det för ofta väldigt fel.