Det närmar sig slutspel och det märks. LHC har tidigare under säsongen visat att där finns skicklighet och karaktär – men på slutet har vi också sett något annat. Ett lag som verkligen står upp när det smäller. Som Klas Östman, tränaren, uttryckte det efter stökiga mötet med Luleå (3–1):
”Jag gillade hur vi kunde spela i den här hettan utan att tappa huvudet. Vi bygger något i laget där vi är bekväma att spela i högt tempo, med mycket närkampsspel och känslorna utanpå.”
Just så var det.
LHC hade något som Luleå saknade.
Disciplin.
Förmågan att hantera mer elakhet och fysik blir viktigt värre framöver. Inte minst i kommande slutspel där det kommer att smälla och tillåtas mer. Grundserien är en sak. Slutspel något helt annat och där krävs att du hela tiden ligger på gränsen. Slutspelsgrisar är ett sällsynt släkte, men de behövs.
Nu har det hettat till rejält i de senaste matcherna och det har varit tydligt hur mycket en spelare som alltmer tacklingssugne Lance Bouma älskar det. Men också hur exempelvis kaptenen Oscar Fantenberg tagit ett större ansvar, markerat hårdare och stått upp för laget.
Det ska inte heller underskattas.
Mitt under första perioden droppade det in en fråga i vår rapportering från Saab arena.
”Strejkar White lions igen”?
Nej, det var inte problemet.
Inte alls.
Om det inte varit så att ståplatspubliken tagit ton igen hade det så långt nästan varit helt tyst i arenan.
Det är så klart upp till var och en hur mycket man önskar leva sig med i det som utspelas på isen, men många av dem som suckade över White lions protest för några veckor sedan satt garanterat knäpptysta nu. Ståplats gjorde sitt, stundtals riktigt bra, men gensvaret var länge ungefär som om sittplats satt i Stångebrohallen vägg i vägg.
Över 7 000 åskådare är bra mot Luleå, men återigen visade det sig att det viktiga är inte hur många som kommer, det viktiga är vilka som kommer.
Så lättvindigt kan inte stödet skänkas bort under kommande slutspel.
Trycket ökade så klart när hettan tilltog.
Men ändå.
Bättre än så här kan ni, Linköping.
Matchstraff eller inte, men SHL komma ifrån det här med evighetslånga videobedömningar. Visst, åk ut och titta på viktiga situationer, men gör det inte för ofta och se till att det går fortare.
Som det är nu blir matcherna alldeles för långa.
Hur kul är det att sitta och titta på domare som tittar på tv?
Nallebjörnskastningen i andra perioden gav en väldig massa nallar till behövande barn. Det värmde minst lika mycket som tre poäng.